Blodfrändskap funnen.

Idag när jag var ute och promenerade här i Seoul så såg jag en affär med namnet Geul sarang 글 사랑, ”Kärlek till skriften”. Logofili! (Nästan i alla fall; men jag kan inte hoppas på att hitta en skylt med Natmal sarang 낱말 사랑, ”Kärlek till orden”…)

Åter om x.

Översättningen av en viss kinesisk svordom har tidigare diskuterats på den här bloggen. Nu kan jag för att försöka bringa ytterligare klarhet i saken citera författaren Wang Xiaobos åsikt i frågan.

I ett referat av en amerikansk sedelärande berättelse, som vi kan strunta i, skriver Wang:

Så sa den här personen: på min lektion ska jag bara berätta en sak för er. När jag sagt vad jag har att säga så är hela kursen över… Trots att det bara var en mening, så blev den ihågkommen av alla, och skulle komma att tjäna dem livet ut, så att de aldrig skulle vara arroganta och upplåsta mer. Samtidigt som föreläsaren lät dem höra: You are an asshole! så skrev han orden på svarta tavlan, skakade av sig kritdammet, sträckte på sig och gick ut. Det ska till Peking-slang för att översätta denna mening: 你是个傻x！

Ska Wang Xiaobo få sista ordet?

Wang Xiaobos essäer.

Jag blev mycket glad när jag fick Wang Xiaobos essäer i julklapp. Jag har tidigare skrivit lite om Wang Xiaobos novell Guldåldern, och nu när jag börjat läsa hans essäistik märker jag att kulturrevolutionen är ett vanligt tema även där. Ett annat tema som är gemensamt för många av essäerna är intellektuellas roll i Kina och i Väst.

I en essä med titeln Chenmo de daduoshu 沉默的大多数 (Den tysta majoriteten) skriver Wang om den makt som behärskandet av vissa diskurser innebär. Detta kontrasteras med det stora flertalet människor, som inte har några uttrycksmöjligheter alls och därför ofta är osynliga.

Wang berättar en anekdot från sin tid som ”intellektuell ungdom” (zhiqing 知青) utskickad på den yunnanesiska landsbygden under kulturrevolutionen. Vid ett tillfälle hamnar en student (möjligtvis Wang själv) i gräl med en lokal försäljare, eftersom studenten försökt smita undan med att betala för lite för varan han ville köpa. Försäljaren blir ursinnig och vill skälla ut studenten, men vet inte vad han ska säga. Efter intensiv tvekan får han till slut ur sig: ”Men! Det där går inte! Tänkande! Bekämpa sin egoism och kritisera revisionismen!” (哇！不行啦！思想啦！斗私批修啦！) Studenterna garvade åt gubbens tafatta försök att bemästra den officiella politiska diskursen.

Jag tycker det här exemplet är väldigt väl valt för att illustrera Wangs tes, men det är inte därför jag tar upp det här. Bakgrunden till grälet är nämligen att studenterna har ansett sig diskriminerade på den lokala marknaden här på landet, och tvingats betala överpris:

För tjugo år sen var jag i Yunnan som intellektuell ungdom. Om man bortser från att vi klädde oss förhållandevis rent och hade förhållandevis ljus hy, så är frågan varför lokalbefolkningen behandlade oss som de gjorde en svår nöt att knäcka. Jag tror att de tog oss för personer från etablissemanget och att de måste använda etablissemangets språk för att kommunicera med oss; åtminstone hade de den uppfattningen när vi först åkte ut dit. Det här var såklart ett missförstånd, men inget att irritera sig på. Dessutom fanns det ett irriterande missförstånd: de trodde att vi var rika, och när det samlades till marknad gjorde de allt för att få oss att betala höga priser. Så när vi köpte saker var vi alltid tvugna att betala två eller tre gånger pengarna.

Därför började studenterna tänka ut knep att lura till sig varorna på marknaden till billigare pris, vilket ledde till det ovannämnda grälet. Det jag tyckte var kul var dock att de intellektuella ungdomarna i Yunnan helt enkelt var laowai, tilltalade på ett annat språk och tillskrivna en massa egenskaper de aldrig haft en aning om att de hade.

En deprimerande Kinarapport.

Jag har bättre-sent-än-aldrig gått med i Svensk-Kinesiska Föreningen och fått hem mitt första nummer (3/2009) av tidsskriften Kinarapport. Tyvärr visade sig det här numrets första artikel ”Fundering över ett pappersark” (s. 2-6) av Marie Widén, ”fil.dr. i systematisk botanik”, vara riktigt dålig.

Fastän jag inte känner att det är särskilt lämpligt måste jag först påpeka att artikeln är ganska dåligt skriven (”Man grips strax av gamla stadens ålderdomliga stämning” om turiststaden Lijiang), eftersom det i det här fallet är till artikelförfattarens fördel, då flera av de märkliga formuleringar jag här vänder mig emot med lite god vilja kan förklaras bort som dålig svenska.

Widéns artikel handlar om hantverksmässig papperstillverkning hos Naxi-folket i den sydvästkinesiska provinsen Yunnan (provinsen ”bakom molnet” enligt Widén). Innan hon går in på papperstillverkningen i den provinsen och i Kina i allmänhet berättar hon lite om Naxi-folkets kultur och skrift. Vi får veta att:

Naxi är det enda folket i världen som har kvar kunskap om sin urgamla bildskrift. Ännu lever gamla läromästare som kan skriva de omkring två tusen bilderna, kan tolka gamla skrifter och undervisa nya studenter. Men hur kommer det sig att en enda folkgrupp bland så många i Kina har så många skriftliga belägg om sin kultur bevarade?

Om vi bortser från den billiga exotismen kring de gamla läromästarna som fortfarande lever (?) så finns det mycket som kan diskuteras i det här stycket. Vi kan börja med ”bildskriften”, vars förekomst här väl är ett exempel på hur Widén medelst dåligt språkbruk hjälpligt lyckas klara sig från att ha fel i sak. För om hon hade valt att använda den så vitt jag vet synonyma termen ”piktografisk” om Naxi-folkets skrift hade hon definitivt kommit i klinch med etablerad forskning, som helst undviker denna term (se William G. Boltz, “Pictographic Myths”, Bochumer Jahrbuch zur Ostasienforschung 30 [2006]: 39 – 54).

Värre är det med påståendet att ”Naxi är det enda folket i världen som har kvar kunskap om sin urgamla bildskrift”. Jag hoppas att Widén här menar kunskaper i ”bildskriften”, för kunskap om äldre ”bildskrift” bland världens folk finns det nog rätt så gott om, om vi mot bättre vetande använder den här termen om liknande skriftsystem som till exempel den kinesiska orakelbensskriften, som kinesiska experter har mycket stora kunskaper om.

Tyvärr är vad Widén sen påstår om Naxi som ”den enda” folkgruppen i Kina som har ”så många skriftliga belägg om sin kultur bevarade” oförsvarbart hur man än vrider och vänder på det. Kinas största folkgrupp, Han-folket, har en litterär tradition som går tillbaka till åtminstone första årtusendet före vår tideräknings början, och även Tibetanerna, Mongolerna, Manchurerna, Koreanerna etc har länge haft både egna skriftsystem och egen litteratur.

Allt som sagts ovan berör dock bara inledningen till Widéns artikel, vars huvudsakliga fokus är papperstillverkning i Kina i allmänhet och hos Naxi i synnerhet. Jag skulle därför förvänta mig att åtminstone denna del av artikeln var felfri, särskilt då Widén är doktor i botanik och mån att delge läsaren de latinska namnen på de relevanta växterna i den vetenskapliga exakthetens namn.

Men Widén gör oss besvikna även här. Hon skriver att ”[d]en äldsta dokumenterade och kanske mest använda växten för papperstillverkning i Kina är pappersmullbärsträdet (Broussonetia papyrifera, familjen mullbärsväxter Moraceae)”. Tyvärr kan vi dock läsa i en auktoritativ artikel om papperstillverkning i det gamla Kina att ”[h]emp is the earliest material known to have been used for papermaking in China before the Christian era, followed by paper mulberry” (Tsuen-Hsuin Tsien, ”Raw Materials for Old Papermaking in China”, JAOS vol. 94 no. 4 [1973]: 510-519), vilket i samma artikel styrks med arkeologiska bevis.

Det är synd och skam att en vetenskapsman som Widén, förvisso i en icke-akademisk tidsskrift, skriver rena felaktigheter, och att Kinarapport, vars redaktör är etablerad sinolog, trycker dem utan vidare.

Kina på en oväntad plats.

Jag var nyligen i Helsingfors och passade då på att köpa kortromanen Träsnidaren och döden från 1940 av den finlandsvenska författaren Hagar Olsson. När jag läste boken på färjan hem till Stockholm förväntade jag mig bara en väldigt ”lokal” historia om det lantliga Finland mellan Sverige och Ryssland, mellan lutheransk protestantism och den ortodoxa kyrkan. Istället fick jag anledning att skämmas för mina fördomar som förnekat Finland ett globalt sammanhang; för mitt i alltihop dyker plötsligt det av Japanerna ockuperade Shanghai upp och knyter ihop finska Karelen med världshistorien:

Något tungt lade sig över hans själ. All tidens samlade dödsångest tycktes lägga sig på hans bröst. Mörka ansikten med ondskefulla drag dök upp ur hans nattliga drömmar om främmande döda, jorden suckade under tyngden av lik som hopade sig. Tankarna kretsade kring det enda förfärliga ordet ‘lik’. Han försökte med all makt förjaga denna tanke, men den kom ständigt tillbaka och bet sig fast i hans medvetande. Det låg något i själva ordet som han inte ville tänka till slut, något ondskefullt och motbjudande som det inte hörde honom till att tänka till slut. En bild som han sett någonstans i en tidning dök upp i hans minne, några stympade och förbrända barn på en gata i Shanghai, och det var som behövdes det bara denna enda bild för att öppna Dödsrikets port i hans inre. Den ena bilden efter den andra steg fram med förskräckande tydlighet, lemlästade, marterade, ångestjagade gestalter, såsom de hopats på botten av hans medvetande under lidandenas år. Med hemsk glädje pekade fantomerna på de små förkolnade liken i Shanghai, och han hörde en röst som sade: ‘Låten barnen komma till mig, ty sådana hör Guds rike till’.

s. 70-71.