Kinesiska författare och utländsk sinologi.

I nummer 43 (1998) av den viktiga utlandskinesiska kulturtidskriften Jintian 今天 (Idag) får en grupp kinesiska författare frågorna:

Lägger du vikt vid hur [utländska] sinologer ser på dina böcker? Är deras synpunkter viktiga?

Här är några av de drygt 40 svaren:

Yu Jian 于坚: Jag betraktar deras synpunkter på samma sätt som jag betraktar en högstadieelevs personliga åsikter om mina böcker. Men sinologerna vet att de trots att bara har ett skolbarns nivå ändå av de där “intellektuella skribenterna” i Kina kan vänta sig att bemötas som professorer.

Lü Dean 吕德安: Det är verkligen inte viktigt, sak samma.

Li Xiaoshan 李小山: Sinologer liknar cheferna för multinationella företag; de vill bara ta tillfället i akt att komma till Kina för att håva in pengar.

Huang Fan 黄梵: Jag lägger ingen vikt vid det, deras intelligens är uppenbarligen otillräcklig. De är inte tillräckligt bra för att ta del av deras inhemska litteraturdebatt, och drar istället ihop några spektakel om utländsk litteratur.

Xia Shang 夏商: En “sinolog” liknar en kines som sjunger italiensk opera. Givetvis kan de inte få det att “låta rätt”.

Zhao Bo 赵波: De är oviktiga. Sinologer är bara folk som lever av att kritisera andra (om det de säger är rätt eller inte är sak samma). De vill bara håva in lite kapital för sin egen försörjning.

Shen Dongzi 沈东子: Normalt sett har en sinolog samma grad av förståelse för kinesisk litteratur som en kinesisk litteraturstudent i sitt andra år på universitetet.

Li Xiuwen 李修文: De är ett gäng idiotfittor dumskallar (一群傻X).

Li Sen 李森: Jag lägger ingen vikt vid det, de är oviktiga. Att de där lismande sinologerna tillåts vara förbundsmedlemmar är skamligt. Plötsligt kom idén om kulturkolonialism mig till minnes.

Liu Ligan 刘立杆: Sinologerna är hundskit, de som bryr sig om sinologerna är hundar.

Ett tecken för två stavelser.

Grammatologiska principer i kinesiskan
Jag läste lite i Qiu Xiguis 裘锡圭 bok som i engelsk översättning heter Chinese Writing och handlar om den kinesiska skriftens struktur och utveckling. I en fotnot diskuterar Qiu några forntida inskriptioner där den kinesiska skriften verkar användas på ett sätt som är radikalt annorlunda än vad vi är vana vid. I modern (och äldre) kinesiska står ett skrivet tecken så gott som alltid för en talad stavelse, som också oftast är ett morfem. Ett par undantag finns, då ett tecken (儿, 子) står för ett morfem som reducerats i tal och inte längre utgör en full stavelse. Detta bör dock bäst ses som ett fall där skriftens utveckling inte hängt med talets – man skulle kunna skriva huar 画儿, “målning” med ett tecken istället för två, om man gjorde det distinkt från 画, “att måla” (eller, som många gör, använda samma tecken för båda betydelserna/uttalen).

Misslyckade försök
Säkert är att försök att frångå principen en stavelse-ett tecken konstant misslyckats. Ett tidigt exempel är tecknet 圕 från början av 1900-talet, tänkt att ersätta 图书馆 (traditionella tecken: 圖書館) och precis som de tre tecknen uttalas tushuguan, “bibliotek”. Den stora ordboken Hanyu da cidian 汉语大词典 sorterar det tecknet under de tre uttalen, tu, shu och guan men inte under tushuguan, medan min kinesiska ordbehandlare sorterar det under tuan. Detta exempel visar att det i modern kinesiska är otänkbart att ha ett tecken för flera stavelser. (Senare under 1900-talet gjorde kommunisterna liknande försök och lanserade enteckensvarianter för 主义, “-ism” etc.)

Underliga forntida inskriptioner
Nu skriver dock Qiu Xigui att ett par tecken i forntida inskriptioner just verkar vara av 圕-typ. Ett exempel är det ord som idag uttalas fenghuang och betyder “fenix”. Det har antagligen under hela den kinesiska historien varit ett tvåstavigt morfem. Det vill säga, även i forntiden bör folk ha sagt (något som avlägset liknade) fenghuang och aldrig bara feng eller huang när de pratade om fågel fenix. I en inskription som verkar handla om den fågeln används dock inte de forntida motsvarigheterna till det moderna fenghuang 凤凰 (鳳凰) utan bara ett tecken bestående av fan 凡 (precis som i det moderna tecknet) med xiong 兄 inuti. Uttalet av det senare tecknet var i fornkinesiska inte helt olikt uttalet av 皇, som finns i det moderna huang 凰 och idag också uttalas så. Tecknet [凡兄] ska då, enligt vissa forskare, stå för det tvåstaviga ordet fenghuang, “fenix” och således vara ett exempel på att den kinesiska skriften i sitt tidigaste skede inte strikt följde principen en stavelse-ett tecken utan i syfte att vara mer koncis kunde nöja sig med ett tecken för åtminstone två stavelser, om de var del av samma ord.

Modern debatt om den kinesiska skriften
Detta kan verka vara av enbart historiskt intresse men faktum är att det är mycket relevant för en långtgående debatt i västerländsk sinologi och kinesisk lingvistik om den kinesiska skriftens natur. Flera gånger under de senaste hundra åren har röster höjts för att den kinesiska skriften är något radikalt annorlunda än den alfabetiska skriften. Om jag inte missminner mig argumenterade Bernhard Karlgren i några av sina 1920-talsartiklar mot uppfattningen hos vissa av hans kollegor att den antika kinesiska litteraturen (vars stil influerade skriven kinesiska i tvåtusen år) egentligen var en sorts referat och inte en relativt trogen återgivning av den tidens talspråk.

Något senare, under 1940-talet, rasade en debatt mellan Herrlee Glessner Creel och Peter Alexis Boodberg, där den förre menade att den kinesiska skriften i första hand inte var en nedteckning av ljud utan av idéer, något han motiverade med att föreslå att vissa av de tecken som senare analyserats som bestående av en semantisk och en fonetisk del från början varit sammandragningar av två tecken som tillsammans skrivit ett tvåstavigt ord. Trots att Creels argument inte alls hade samma faktiska basis som Qius fenghuang, gav han uttryck för samma tanke. Creels teori om den kinesiska skriftens ideografiska natur blev dock väldigt brutalt nergjord av Boodberg, som övertygande visade att det under den kinesiska antiken fanns väldigt starka band mellan skriften och ordens uttal snarare än deras innebörd. (Boodberg framförde också en intressant teori om de så kallade binomens – dieyun 叠韵 – ursprung som jag dock inte ska diskutera här.)

På senare tid har argumentet att den antika litteraturen var långt skild från talet återigen framförts av t.ex. Victor Mair, som använder det för att hävda att den kinesiska skriften är dåligt anpassad för att nedteckna talat språk och att den borde ersättas med ett alfabet. Från en motsatt ståndpunkt har Shen Xiaolong 申小龙 – med stöd för en konstig passus i Saussures Cours de linguistique générale där de kinesiska tecknen nämns – också argumenterat för att de kinesiska skriften är något väsensskilt från vårt alfabet och en del av det unika i den kinesiska kulturen. Personligen är jag både bestämd motståndare till att reformera den kinesiska skriften i riktning mot ett alfabet (och trygg i min tro att det aldrig kommer ske) och beundrare av vetenskaplig stringens (som jag finner hos Boodberg, Mair och Qiu men saknar hos Creel och ibland även Shen). Hursomhelst är forskningen om den kinesiska skriftens tidiga historia mycket intressant och också relevant för samtida språkpolitik.

Tidskrifter.

Jag har hittat hemsidorna för de viktigaste sinologiska tidskrifterna listade i Wilkinson (Chinese History: A Manual) och lagt dem i en fin bokmärkesmapp. Det fick mig att minnas min tid i extremvänstern: alla dessa små sällskap, sin specialiserade utgivning och improviserade hemsidor. Ibland har de till och med vid första anblicken oklara förkortningar. Kolla JSYS eller Journal of the Society for Ming Studies.

Nu vill jag helst prenumerera på allihopa, men ett snabbt överslag ger en kostnad på kanske tio tusen kronor om året. Det har jag inte råd med. Tur att det finns bibliotek?

Hao 号.

Jag har hittat på en litterär pseudonym till mig själv och jag är jävligt nöjd:

Shānzhài zhāi
山寨斋

Ytterligare en dikt om Xinjiang 新疆.

Efter jag skrivit mitt förra inlägg om Ji Yuns 纪昀 dikter om Urumchi stötte jag på en engelsk översättning av en av dem i James A. Millwards bok Beyond the Pass: Economy, Ethnicity, and Empire in Qing Central Asia, 1759-1864. Millward har skrivit flera böcker och artiklar om Xinjiang, i vilka det finns en hel del intressant att hämta. Men hans översättning av Ji Yun är inte speciellt bra. Dikten lyder:

颠倒衣裳夜未阑，好花随意借人看
西来若问风流地，黄土墙头一丈竿。

[Kommentar:]
凡立竿于户内，皆女闾也。或曰以祀神耳，非有他故。无从究诘，莫得而明。

Detta översätts av Millward som:

“Topsy-turvy clothing, at night no screen over the door,
lovely flowers lent to men to gaze upon as they wish.
If people coming west ask where the gay (fengliu) places are,
Look for a pole a zhang high, at the end of a yellow earthen wall.

“(Where there is a pole erected in the house, these are the women’s lanes. This is also called ’sacrificing to the god’s ear.’)” Millward, s. 135.

När jag översatte den här dikten tillsammans med min lärare så fick fram något ganska annorlunda. “夜未阑” blir inte “at night no screen over the door” utan “natten har inte fallit” eller liknande. Men översättningen av kommentaren är lustigare. Jag översatte Ji Yuns förklaring till varför det är bambukäppar vid bordellerna som:

“Vissa säger att det blott är för att tillbe gudarna, och att det inte finns någon annan orsak [till att sätta upp en bambukäpp]. Det finns inget sätt att undersöka det på. Jag har inte fått någon klarhet i saken.”

Jag antar att Millwards “women’s lanes” bara är en eufemism (han har nog förstått att det är bordeller som avses). Men gudsörat då? Den springande punkten är er 耳, som jag tror här måste vara en sammandragning av er yi 而已 (ungefär “och det är hela saken”). Millward läser det som “öra” (vilket det också betyder), och hans översättning blir helt annorlunda. Och fel, tror jag.