I slutet av sin bok Kinesiska språkvetandets historia (中国语言学史, 1962, reviderad upplaga 1980) ägnar författaren Wang Li (王力) ett kapitel åt “de västeuropeiska sinologernas inflytande på Kinas språkvetande”:
Trots att det finns många sinologer i Västeuropa är det få av dem som influerat språkvetandet i Kina. Den enda som haft ett någorlunda stort inflytande är Bernhard Karlgren. Därför ska vi det här kapitlet framförallt diskutera Karlgren och det inflytande han utövat på det kinesiska språkvetandet. De sinologer som varit i debatt med Karlgren, som Henri Maspero och Walter Simon, kommer att diskuteras i förbigående.
Wang Li, en av 1900-talets största kinesiska lingvister, ämnar sålunda ägna ett helt kapitel enbart åt sin samtida svenska kollega Karlgren. Den svenska läsaren myser, här kommer ännu en hyllning till mannen som i de tidiga tonåren undersökte Jönköpingstraktens dialekter och några år senare gjorde det enskilt största bidraget till kinesisk språkhistoria under förra seklet. Men det står snart klart att Wang Li har en annan uppfattning om Karlgren och hans gärning.
Wang Li börjar med att göra en förhållandevis noggrann genomgång av Karlgrens källor, tillvägagångssätt och resultat i sin forskning om medelkinesiskan (en redogörelse jag inte är i stånd att kritiskt utvärdera) samt hans meningskiljaktigheter med Maspero. Efter att ha presenterat detta arbete, som väl anses vara det främsta i Karlgrens vetenskapliga gärning, kommer Wang i nästa del in på Karlgrens forskning om fornkinesiskan. Wang sammanfattar slutligen Karlgrens gärning på dessa två områden:
Vi kan säga att Karlgren vad gäller medelkinesiskans ljud (古音分部) inte har kommit med något nytt, och i sin rekonstruktion av fornkinesiskans ljudvärden (上古韵部的音值构拟) har han bara kommit med en mängd vågade hypoteser.
Detta är långt från vad vi trodde oss veta om Karlgrens arbete som den självklara utgångspunkten för all modern forskning om kinesisk språkhistoria. Men det är inte slut än, Wang går vidare med att uttala sig om Karlgrens grammatikkunskaper:
På den kinesiska grammatikens område är Karlgrens resultat som sämst. Det verkar som om Karlgren inte är särskilt kunnig i kinesiska. Inför modern kinesiska verkar han helt främmande.
Wang citerar sedan de kinesiska exempel Karlgren ger i sin bok The Chinese Language: an essay on its nature and history; ett par meningar av tvivelaktig grammatikalitet (och ganska skrattretande, typ “jag älskar mina pengar 我爱我钱”). Wang påpekar att dessa meningar skapade av Karlgren är helt odugliga som “data för forskning”. Vidare påpekar han att Karlgrens grammatiska analys av modern kinesiska är inkorrekt; Karlgren analyserar det kinesiska ordet sui 岁, år (som en människa levt), som ett adjektiv.
Jag är inte i stånd att bedöma hur mycket sanning det ligger i vad Wang Li säger om Karlgrens arbete i kinesisk språkhistoria, men när jag läser det här inser jag att han har gått för långt. The Chinese Language är väl en populärvetenskaplig bok och inte ett forskningsarbete i modern kinesiska? Jag har inte boken tillgänglig men det är så jag minns det i alla fall. Jag förstår att Wang Li, inspirerad av Bloomfield, gärna tar tillvara på tillfället att kritisera Karlgrens korpus, men det är inte helt rättvist. Och vad gäller Karlgrens kunskaper i klassisk kinesiska, så menade åtminstone min lärare på Stockholms Universitet att Karlgren hade gjort den bästa tolkningen av Laozi (老子), även i jämförelse med tolkningar till modern kinesiska. Här måste dock ord stå mot ord, jag har inte kunskapen att bedöma. Avslutningsvis skulle jag dock vilja säga att Wang Li säkert har rätt när han kritiserar att Karlgren vägrade erkänna de strukturalistiskt inspirerade korrigeringar som en ny generation lingvister presenterade under årtiondena efter publiceringen av Karlgrens arbete, men jag kan inte tro att han har rätt när han avslutar med att säga att “[Karlgrens] inflytande på kinesiskt språkvetande har varit negativt.”