söka sin blodfrändskap: forska i skriften
常记溪亭日暮，沉醉不知归路。
兴尽晚回舟，误入藕花深处。
争渡，争渡，惊起一滩鸥鹭。
Det eviga minnet: lusthuset vid strömmen i solnedgång
Försjunken i ruset fann jag inte vägen hem
Återvände mättad sent till båten
Och hamnade, av misstag, djupt bland lotusblad
Kämpa! Ro!
Skrämda fåglar lyfte i flock
I slutet av sin bok Kinesiska språkvetandets historia (中国语言学史, 1962, reviderad upplaga 1980) ägnar författaren Wang Li (王力) ett kapitel åt “de västeuropeiska sinologernas inflytande på Kinas språkvetande”:
Trots att det finns många sinologer i Västeuropa är det få av dem som influerat språkvetandet i Kina. Den enda som haft ett någorlunda stort inflytande är Bernhard Karlgren. Därför ska vi det här kapitlet framförallt diskutera Karlgren och det inflytande han utövat på det kinesiska språkvetandet. De sinologer som varit i debatt med Karlgren, som Henri Maspero och Walter Simon, kommer att diskuteras i förbigående.
Wang Li, en av 1900-talets största kinesiska lingvister, ämnar sålunda ägna ett helt kapitel enbart åt sin samtida svenska kollega Karlgren. Den svenska läsaren myser, här kommer ännu en hyllning till mannen som i de tidiga tonåren undersökte Jönköpingstraktens dialekter och några år senare gjorde det enskilt största bidraget till kinesisk språkhistoria under förra seklet. Men det står snart klart att Wang Li har en annan uppfattning om Karlgren och hans gärning.
Wang Li börjar med att göra en förhållandevis noggrann genomgång av Karlgrens källor, tillvägagångssätt och resultat i sin forskning om medelkinesiskan (en redogörelse jag inte är i stånd att kritiskt utvärdera) samt hans meningskiljaktigheter med Maspero. Efter att ha presenterat detta arbete, som väl anses vara det främsta i Karlgrens vetenskapliga gärning, kommer Wang i nästa del in på Karlgrens forskning om fornkinesiskan. Wang sammanfattar slutligen Karlgrens gärning på dessa två områden:
Vi kan säga att Karlgren vad gäller medelkinesiskans ljud (古音分部) inte har kommit med något nytt, och i sin rekonstruktion av fornkinesiskans ljudvärden (上古韵部的音值构拟) har han bara kommit med en mängd vågade hypoteser.
Detta är långt från vad vi trodde oss veta om Karlgrens arbete som den självklara utgångspunkten för all modern forskning om kinesisk språkhistoria. Men det är inte slut än, Wang går vidare med att uttala sig om Karlgrens grammatikkunskaper:
På den kinesiska grammatikens område är Karlgrens resultat som sämst. Det verkar som om Karlgren inte är särskilt kunnig i kinesiska. Inför modern kinesiska verkar han helt främmande.
Wang citerar sedan de kinesiska exempel Karlgren ger i sin bok The Chinese Language: an essay on its nature and history; ett par meningar av tvivelaktig grammatikalitet (och ganska skrattretande, typ “jag älskar mina pengar 我爱我钱”). Wang påpekar att dessa meningar skapade av Karlgren är helt odugliga som “data för forskning”. Vidare påpekar han att Karlgrens grammatiska analys av modern kinesiska är inkorrekt; Karlgren analyserar det kinesiska ordet sui 岁, år (som en människa levt), som ett adjektiv.
Jag är inte i stånd att bedöma hur mycket sanning det ligger i vad Wang Li säger om Karlgrens arbete i kinesisk språkhistoria, men när jag läser det här inser jag att han har gått för långt. The Chinese Language är väl en populärvetenskaplig bok och inte ett forskningsarbete i modern kinesiska? Jag har inte boken tillgänglig men det är så jag minns det i alla fall. Jag förstår att Wang Li, inspirerad av Bloomfield, gärna tar tillvara på tillfället att kritisera Karlgrens korpus, men det är inte helt rättvist. Och vad gäller Karlgrens kunskaper i klassisk kinesiska, så menade åtminstone min lärare på Stockholms Universitet att Karlgren hade gjort den bästa tolkningen av Laozi (老子), även i jämförelse med tolkningar till modern kinesiska. Här måste dock ord stå mot ord, jag har inte kunskapen att bedöma. Avslutningsvis skulle jag dock vilja säga att Wang Li säkert har rätt när han kritiserar att Karlgren vägrade erkänna de strukturalistiskt inspirerade korrigeringar som en ny generation lingvister presenterade under årtiondena efter publiceringen av Karlgrens arbete, men jag kan inte tro att han har rätt när han avslutar med att säga att “[Karlgrens] inflytande på kinesiskt språkvetande har varit negativt.”
I boken La pensée en Chine aujourd’hui (redigerad av den framstående sinologen Anne Cheng) finns en artikel med titeln Identité de la langue, identité de la Chine som är mycket intressant. Författare är Chu Xiaoquan (褚孝泉), nuförtiden verksam vid institutionen för utländsk litteratur vid Fudan i Shanghai. Till Chu Xiaoquans meriter räknas att ha översatt valda verk av Jacques Lacan till kinesiska (拉康文选).
I artikeln i Anne Chengs bok diskuterar Chu hur politiker och intellektuella ställt sig i förhållande till kinesiska språket under 1900-talet. Efter att ha gått igenom den hårda kritik som det kinesiska språket och den kinesiska skriften utsattes för i den republikanska eran både av nationalister, kommunister och den store författaren Lu Xun, som sa att det kinesiska tänkandets grumlighet kunde skyllas på dess underutvecklade grammatik, fortsätter Chu med att redogöra för hur kommunisterna så fort de själva tagit makten över Kina och dess språk snabbt intog en mer konservativ hållning i språkfrågan. Slutligen beskriver Chu tre förhållningssätt till kinesiska språket som dominerar i landet idag, vilka alla går ut på att det kinesiska språket hyllas snarare än bespottas.
En hållning intas av de som anser Öst och Väst stå i radikal motsättning till varandra (jag tror att Chu här tänker på sin kollega på Fudan, Shen Xiaolong 申小龙) och menar att kinesiskan måste behandlas som något helt annat än de indo-europeiska språken. Chu kritiserar den här hållningen, som trots att den svårligen kan motiveras utifrån en lingvistisk ståndpunkt ändå är populär i Kina.
Ett annat förhållningssätt innebär att kinesiska språket anses effektivt i informationssamhället, eftersom skriftens komplexitet gör att den kan rymma mer information än text skriven alfabetiskt (detta påpekades i och för sig av Zhao Yuanren redan för mycket länge sedan, något som Chu dock inte nämner). Chu säger att den hållning i grund och botten är identisk med den under Republiken: språket ses som ett instrument för modernisering, och det bedöms i förhållande till den moderna tekniken. För 70 år sedan klagade man på svårigheten att skriva kinesiska på skrivmaskin och trycka text med rörliga trycktyper, idag är dessa tekniker förlegade och man behöver inte längre klaga på kinesiskan.
Det tredje förhållningssättet kritiseras även det av Chu, men det är intressantare än de två andra och jag väljer att citera Chus resonemang:
“För en annan grupp kommentatorer räcker inte detta synsätt till då det i deras ögon är alldeles för begränsat. För dem är det inte nog med att den samtida tekniska utvecklingen har förnyat relationerna mellan tekniken och den kinesiska skriften; även de nya idéer vi idag har om människan och hennes kultur förser oss med grunden för en annan tolkning av vår skrift. I den här frågan hänvisar de framför allt till poststrukturalistiska teorier, särskilt till en viss tolkning av Derridas tänkande angående logocentrismen i syfte att iscensätta en omvärdering av den kinesiska skriften. Det svaga bandet mellan den kinesiska skriften och språkets fonetiska sida borde inte längre, enligt dem, ses som ett medfött fel, och således som orsak till underlägsenhet hos detta skriftsystem, nu när de europeiska tänkarna själva har blottlagt de begränsningar som logocentrismen med sina rötter i rösten orsakat tänkandet. Det finns dock skäl att tro att man i ett rent grafiskt system, materialiserat i den kinesiska skriften, kan finna nya vägar på ett annat sätt lovande i jakten på mening. Ständigt motiverade av viljan att hålla takten med utvecklingen i Väst bygger dessa kommentatorer sitt försvar av den kinesiska skriften genom att hänvisa till Västs framsteg, inte i teknologiska avseenden utan i humanvetenskaperna.” Sid. 297, min översättning.
It was moreover the norm, not the exception, for Ming elite families to have relatives of modest or even poor means within their immediate lineages; the lineage functioned as the achievement group within which some measure of responsibility for poor (and especially for poor and talented) relatives with life in other economic strata, and with life in non-urban settings. It is these social factors that have given rise to the description of a ‘rural-urban continuum’ in traditional China. That is reflected also in physical elements of the open city and the extension in space of its architectural modes and lifestyles, allowing some observable continuities from the city to the countryside.F.W. Mote, Imperial China 900 - 1800, sid. 764. Min kursivering.
“La modernité développée en dehors de son lieu de naissance, c’est-à-dire l’espace où ces paramètres historiques se sont constitués, semble factice. Mais, puisque la modernité est par nature mondiale, alors elle existe dans le voisinage permanent de son simulacre. C’est un double qui lui ressemble. C’est une modernité imitée et, de la même manière, née et développée à travers l’émulation, ayant un air de fausseté et souvent de mensonge.”
A. Hoodashtian i Une modernité sans Occident, sid. 83.
Det bekräftar lite vad jag känner ibland, att Kina på något sätt inte är på riktigt. Eller det kanske bara är så att det inte är på riktigt för mig som europé.
