Putonghua som ett grammatiskt sammansatt språk.

Jag läste precis en mycket intressant artikel av Christine Lamarre (柯理思): ”Beifang fangyan yu xiandai hanyu yufa yanjiu: cong ji ge juti de shili tanqi” 北方方言与现代汉语语法研究：从几个具体的事例谈起 (Studier i nordliga dialekter och modern kinesisk grammatik: en diskussion utifrån ett par konkreta exempel) i Xing Xiangdong 邢向东 (red.), Xibei fangyan yu minsu yanjiu luncong (er) 西北方言与民俗研究论丛（二）(Artikelsamling i nordvästlig dialektforskning och folkloristik [två]). I den här artikeln undersöker Lamarre ett par likartade grammatiska konstruktioner i nordkinesiska dialekter som de i Peking och på den nordkinesiska slätten, Wu-kinesiska (som Shanghainesiska) och modern standardkinesiska (Putonghua). Lamarre har tidigare skrivit om samma ämne i en artikel med mer fokus på variationerna av den här strukturen i alla de olika dialektgrupperna, dock inte Putonghua.

Utan att gå in på Lamarres argument i detalj ska jag redogöra för vad jag fann så intressant i hennes artikel.

I korthet så diskuterar hon distributionen och funktionen i olika dialekter och i standardspråket av dels potientialkomplement (har för mig att det var så det kallades när vi pluggade på SU!) av typen kan de jian 看得见, ”kan se (vad det nu är man ska titta på)”, dels möjligheterna i dessa olika språkvarianter att uttrycka pågående handling, t.ex genom konstruktionerna S + zai 在 + V och S + V + ne 呢. Det där med pågående handling är ganska snårigt, och min begränsade kinesiska tillåter mig inte att klart och tydligt redogöra för skillnaden mellan de två senare konstruktionerna och V + zhe 着. Som tur är behöver vi inte gå in på det.

Angående potentialkomplementen hänvisar Lamarre till forskning baserad på ett korpus av litterära texter skrivna på standardkinesiska av författare med norkinesisk bakgrund. Denna forskning visar att de är extremt ovanliga annat än i frågesatser. Detta till skillnad från den negativa motsvarigheten kan bu jian 看不见, ”kan inte se (vad det nu är man ska titta på)”, som är väldigt vanlig.

Lamarre visar därefter att potentialkomplementet i nordkinesiska historiskt, och fortfarande i stor utsträckning i vardagligt tal, saknar kan de jian-konstruktionen. Potentialitet uttrycks istället via en variant av V + komplement + partikel, eller med andra ord: kan jian X där X är en partikel ofta skriven 唠 eller 喽 och etymologiskt och ofta fonetiskt distinkt från le 了 i den resultativa motsvarigheten till den här konstruktionen (kan jian le 看见了, ”såg”, ”har sett”, ”fick syn på”).

Frågan Lamarre då ställer lyder, om den här konstruktionen är så ovanlig i nordkinesiskt språkbruk, hur kommer det sig att den är officiellt sanktionerad som en del av modern standardkinesiska, vars bas är nordkinesiska dialekter? Lamarres svar är att det är en kalkering av en icke-nordkinesisk, dvs sydkinesisk, konstruktion. Dess intrång i standardkinesiska skulle jag gissa måste bero på att vissa sydkinesiska språk som Wu talas i regioner som varit och förblir väldigt viktiga inom ekonomi, kultur osv. Detta är i linje med vad jag skrivit tidigare på den här bloggen om Wu-inslag i den kinesiska folkspråkslitteraturen, som också utgör en av de officiella grunderna för modern standardkinesiska.

Lamarres diskussion av möjligheterna att uttrycka pågående handling bygger på ett liknande argument. Traditionell pekingesiska har inte konstuktionen zai + V utan bara V + ne/li 哩. I det här fallet spårar hon ursprunget till standardkinesiskans zai + V positivt, istället för att som i det förra fallet genom uteslutningsmetoden anta att den är sydkinesiskt. Konstruktionen med zai för att uttrycka pågående handling är mycket riktigt importerad från Wu-kinesiska.

Nu kommer vid till det som väckte mitt intresse och som tog mig en bra bit på vägen att göra mig av med förvirring jag haft sen jag läste häftet med satsmönster på grundkursen i kinesiska på Stockholms Universitet. Lamarre påpekar nämligen att det faktum att de här olika sätten att uttrycka pågående handling båda existerar i vad som kallas standardkinesiska har inneburit ett stort problem för lärare i kinesiska som främmande språk. Det har varit mycket svårt om inte omöjligt att ge en rationell redogörelse för på vilket sätt de skiljer sig åt och i vilka fall den ena konstruktion är att föredra framför den andra.

Enligt Lamarre beror detta på att de flesta grammatikor och kursböcker antar att modern standardkinesiska eller Putonghua är den abstrakta beskrivningen av språkbruket i ett homogent språkligt korpus, som utgörs av den moderna folkspråkslitteraturen, journalistisk prosa, vardagligt tal i den kinesiska huvudstaden osv. I själva verket är detta korpus heterogent, eller består med andra ord av flera korpora som uttrycker olika grammatiska system. Den Wu-influerade litteraturen lyder andra grammatiska regler än den talade pekingesiskan. Det handlar alltså inte för en lärare om att förklara när man ska använda zai + V och när man ska använda V + ne; tvärtom, det handlar om att förklara att Putonghua är ett ungt och ännu inte helt grammatikaliserat språk som innehåller flera heterogena element. Att förklara sakernas tillstånd på det här sättet tycker jag verkar mycket bättre, eftersom man då kan gå ett steg till och förklara att zai + V antagligen är att föredra i litterära sammanhang, men att man inte kan förvänta sig den i talspråket hos äldre Peking-bor. Vidare kan man på så sätt också förklara att en ökad förekomst av zai + V i tal beror på skriftens normativa verkan, och att det är ett steg i riktning mot total grammatikalisering av Putonghua. Jag tror i alla fall att jag själv hade gynnats av en sådan förklaring, istället för fruktlösa försök att beskriva de två konstruktionerna som två delar av samma grammatiska system med distinkta grammatiska funktioner.

Åter om dialekter i Jinpingmei 金瓶梅.

För snart ett år sen skrev jag det här lilla inlägget om dialekter i 1500-talsromanen Jinpingmei. Jag tyckte mig drag i romanens språk som påminde om Shanghainesiska, trots att den är skriven på baihua, som i regel är baserat på nordkinesiskt språk. Nu läser jag i Zhou Zhenhes 周振鹤 och You Rujies 游汝杰 bok Fangyan yu Zhongguo wenhua 方言与中国文化 (Regionala språk och Kinas kultur) att språket i Jinpingmei, trots att det har Shandong-dialekt som bas, också faktiskt innehåller inslag av Wu-kinesiska, dit Shanghainesiska räknas.

Vidare skriver Zhou och You att Cao Xueqin 曹雪芹 (1724 – 1763) i sin roman Hongloumeng 红楼梦 (Drömmar om röda gemak) lät dialektala drag bli en del av sina romanfigurers karaktär. Till exempel pratar Lin Daiyu 林黛玉 utpräglad Yangzhou-dialekt.

Det är fascinerande att kinesiska författare under kejsartiden hade ett så finslipat medvetande om olika dialekter att de kunde använda sig av det konstnärligt, med tanken på att den officiellt sanktionerade klassiska kinesiskan vid den här tiden helt saknade dialekter och det systematisk studiet av samtida talade dialekter var ett väldigt marginellt ämne. Å andra sidan kanske det var Cao Xueqin som hade ovanligt gott gehör; blandningen av dialekter i t.ex Jinpingmei verkar ju vara mer ett resultat av att flera författare jobbat med texten än en genomtänkt litterär strategi.

Två beskrivningar av idédebatten under kriget mot Japan och inbördeskriget (1937 – 1948).

Jag har nyligen läst två olika beskrivningar av idédebatten i Kina under kriget först mot Japan och sedan mellan nationalisterna och kommunisterna i inbördeskriget. Den första är Wen Guiliangs 文贵良 bok Huayu yu shengcun: jiedu zhanzheng niandai wenxue (1937 – 1948) 话语与生存：解读战争年代文学（1937-1948）(Diskurs och överlevnad: att tolka krigsårens litteratur [1937 - 1948]).

Den andra är appendix 1 i Wang Huis 汪晖 Xiandai Zhongguo sixiang de xingqi 现代中国思想的兴起 (Det moderna kinesiska tänkandets uppkomst): ”Difang xingshi, fangyan tuyu yu kang Ri zhanzheng shiqi ‘minzu xingshi’ de lunzheng” 地方形式、方言土语与抗日战争时期“民族形式”的论争 (Lokal form, regionala språk och dialekter och debatten om ”nationell form” under tiden för det antijapanska motståndskriget). (Jag håller egentligen på att läsa del tre av fyra i Wang Huis stora verk, men jag hoppade fram till det här appendixet eftersom det diskuterade samma frågor som i Wen Guiliangs bok.)

De två texterna representerar inte två oförenliga ståndpunkter, utan kompletterar varandra ganska bra. Wen Guiliang, som utgår från Foucaults metod i Vetandets arkeologi, beskriver den diskursiva strukturen under kriget som tredelad. Den första diskursen han identifierar är den politiska maktens, som utgjordes av ”Mao Zedongs tänkande”, bäst representerad av Maos egna politiska texter från tiden i Yan’an. De två återstående benämns av Wen som ”massornas diskurs” respektive ”de intellektuellas diskurs”. Av dessa är den första betydligt mer komplicerad att greppa än den senare, som Wen ganska så rättframt låter representeras av Hu Fengs 胡风 texter. Hu Feng (1902 – 1985) var en oberoende radikal intellektuell som under kriget flackade fram och tillbaka i de ockuperade och nationalistkontrollerade delarna av Kina, och alltså inte var baserad i de ”befriade zonerna” kommunisterna upprättat i norra Shaanxi med omnejd. Under 50-talet skulle Hu Feng komma att bli föremål för en politisk kampanj. Detta symboliserar enligt Wen förintandet av de intellektuellas diskurs av den politiska maktens diskurs. Enligt Wen kännetecknas Hus texter från krigsåren av en personlig och högst europeiserad stil, med hjälp av vilken han betonade sitt oberoende både socialt som intellektuell, och politiskt från både nationalisterna och kommunisterna.

De intellektuellas diskurs representeras alltså ganska enkelt av texter skrivna av intellektuella som själva såg sig som sådana. Massornas diskurs, å andra sidan, är mer komplicerad. Trots att Wen Guiliang inte använder sig av termen ”subaltern” så är det så han beskriver massorna: förevigt oförmögna att etablera sig själva som oberoende diskursivt subjekt skapas ”massornas diskurs” av den politiska makten. De intellektuella i Yan’an drivs efter Maos anföranden om konst och litteratur i början av 40-talet till att ”skapa om sig själva” i imitation av de arbetande massorna. Uppmanade av den politiska makten, som vill eliminera alla konkurrerande diskursiva centra, utrotar de intellektuella som oberoende röst. Kommunistiska intellektuella som Ding Ling 丁玲 (1904 – 1986) accepterar det här synsättet och gör stora ansträngningar för att ”lära av massorna”. Massorna blir den definitiva skalan enligt vilken all konstnärlig och intellektuell produktion ska dömas. Problemet är att massorna, en porös och oorganiserad grupp, själva inte kan uttrycka någon enhetlig åsikt, och det blir den politiska makten som avgör vad massorna egentligen tycker. På så sätt elimineras de intellektuellas oberoende röst. De underställs ”massorna”, som på det diskursiva planet bara blir en förlängning av den politiska makten. På så sätt etableras en diskursiv hierarki i de kommunistkontrollerade områdena, där den politiska makten är totalt dominerande. Efter befrielsen 1949 blir detta gällande för hela Kina, då de intellektuella som inte nedmonterat sig själva i studiet av massorna tystas, som exemplet Hu Feng visar. Jag tycker den här beskrivningen som Wen Guiliang är ganska övertygande, men den innebär onekligen en förenkling (vilket han nog inte heller skulle förneka). Till exempel skulle jag vilja veta hur den nationalistiska politiska maktens diskurs som propagerades från exilregeringen i Chongqing förhöll sig till de tre diskurser som Wen beskriver.

Jämfört med Wen Guiliangs beskrivning är Wang Huis mer begränsad i sitt omfång. Wang beskriver mer eller mindre enbart spelet mellan massdiskursen och den politiska diskursen i Yan’an i förhållande till det övergipande ämnet i hans bok; skapandet av en kinesisk nation. Wang Hui koncentrerar sig på hur rörelsen för ett ”masspråk” (dazhongyu 大众语) och en ”Ny Latiniserad Skrift” (ladinghua xin wenzi 拉丁化新文字, eller Latinxua Sinwenz som det stavades på den tiden) som blossat upp i mitten av 30-talet utvecklades under de nya förhållandena i Yan’an efter krigsutbrottet.

Denna rörelse var en reaktion mot den nya litteratur som vuxit fram efter Fjärde Maj-rörelsen 1919 och ersatt litteraturen på klassisk kinesiska som fram till 1900-talets början varit dominerande. Wang beskriver hur de Fjärde Maj-intellektuellas attack mot klassisk kinesiska utgjorde en diakron konflikt; den nya litteraturen på folkspråket stod mot den gamla litteraturen på det klassiska språket. Under 30-talet ersattes denna diakrona motsättning med en synkron sådan, där ”masspråket” ställdes mot det för massorna främmande, västerniserade språket i de intellektuellas texter. Den motsättning som Wang Hui beskriver kan alltså ses som en oformulering av Wens diskussion om konflikten mellan de intellektuella och den politiska makten. Wangs beskrivningen är dock inte lika implicit kritisk mot den politiska eller åtminstone anti-intellektuella diskursen som Wens är. Hos Wang är kritiken mot den västerniserade elitens språk kreativ och en viktig del i skapandet av den ”nationella form” han ser ta form i krigets slutskede.

Enligt Wang gick det till ungefär som följer. Under den kinesiska republikens första årtionden hade en ny borgerlig elitkultur skapats som ersatt den tidigare klassiska kulturen vilken hade burits upp av kejsardömets byråkrater. Denna nya elits språk var den nya litteratur som Fjärde Maj-rörelsen förespråkat, skriven på en stilistiskt raffinerad form av folkspråket som inte drog sig för att använda litterära uttryck och västerländska neologismer och syntaktiska strukturer.

När kommunistpartiet under 30-talet ändrar kurs efter att ha blivit hugget i ryggen av nationalisterna i massakern i Shanghai 1927 och rör sig ut på landet, bort från storstäderna, ökar också deras motstånd mot den urbana elitkulturen. I de läget uppstår rörelsen för ett masspråk och ny latiniserad skrift i ett försök att föra in massorna som subjekt i den politiska, konstnärliga och intellektuella debatten, och på så sätt ena folket och bekämpa den kris Kina befinner sig i.

När Japan påbörjar sin invasion av hela Kina 1937 stärks de landsortsbaserade kommunisternas ställning gentemot den liberala eliten, eftersom Japanernas ockupation av östkusten innebär att den infrastruktur i form av skolor, förlags- och tidningsväsende etc som utgjort basen för den borgerliga elitkulturen går förlorad. Detta förklarar till stor del den skepsis mot de intellektuella som uttrycks av Mao och andra i Yan’an och som av Wen Guiliang beskrivits i enbart negativa termer.

Uppbygget av en ny nationell kultur som inte baserar sig på de urbana intellektuella, vilka visat sig vara en bräcklig social grupp, måste därför utgå från folket i de ”befriade” områdena i norra Kina där kommunisterna har sina baser. Inledningsvis tycks det logiskt att helt enkelt sätta teorierna om ett masspråk baserat på de lokala kinesiska dialekterna skrivna alfabetiskt (dvs med den ”nya latiniserade skriften”) till verket. På så vis skulle man kunna utbilda och organisera massorna, och få dem att ena sig för politisk och nationell frigörelse.

Detta tycks också vara i linje med det kinesiska kommunistpartiets politik efter Stalins upplösande av Tredje Internationalen: Kinas kommunistparti ska vara en konkretisering på det nationella planet av de abstrakta och universella principerna i Marxism-Leninismen. Den politiska teorin ska ges en speciell ”kinesisk” form för att kunna tala till det kinesiska folket. Att skriva politiska texter på lokal dialekt och propagera för kommunismen via lokala konstformer som opera, sång etc borde därför enbart vara nästa logiska steg i konkretiseringsprocessen. Precis som Marxism-Leninismen en abstrakt sak i förhållande till nationen så är den kinesiska nationen själv en abstrakt sak i förhållande till de många regionala kulturer som finns i Kina. Att mobilisera massorna genom att skapa en ”lokal form” verkar dock självklart.

I det här skedet uppenbarar sig dock den spända relationen mellan politiskt makt (Mao Zedong-tänkande) och massorna (lokal kultur) även i Wang Huis version av den här processen. Den politiska makten kan inte okritiskt bereda plats för massorna som diskursivt subjekt, eftersom detta skulle befästa vad som i den moderna nationalismens – inklusive den kinesiska kommunismens – ögon representerar Kinas historiska efterblivenhet, nämligen avsaknaden av övergripande nationell identitet.

Låter man bönderna och arbetarna i Yan’an konstituera sig själva som ett kollektivt subjekt genom officiell och skriftlig användning av sitt eget språk och sin egen lokala kultur så kommer man bara att stärka de centrifugala krafter som redan håller på att slita Kina sönder och samman. På så sätt skulle man bara befästa den uppdelning av Kina som redan råder med japansk ockupation i öst, nationalistisk kontroll i sydväst och kommunistisk ”befrielse” i nordväst.

Efter att ha bidragit till nedbrytandet av den urbana intelligentsians kultur väljer således den politiska makten att stävja även massornas kultur, och istället med sin egen politiska ideologi och övergripande parti- och militärstruktur som bas skapa en ny ”nationell form” vars viktigaste beståndsdelar är ”folket” eller ”massorna” å ena sidan och partiet å den andra. På så sätt leder Wang Huis redogörelse till samma slutsats som Wen Guiliangs. Den stora skillnaden är att Wang betonar den historiska nödvändigheten av skapandet av en nationell form, medan Wen verkar se den politiska maktens diskursiva hegemoni vid tidpunkten för Folkrepublikens upprättande som något i grund och botten negativt.

Elisabeth Kaske, The Politics of Language in Chinese Education, 1895 – 1919.

Efter att ha läst Mary S. Erbaughs recension av den här boken i det senaste numret av The China Quarterly (vol. 199, september 2009) så rusade jag snabbt till Asienbiblioteket på Stockholms Universitet för att låna den. (Att boken överhuvudtaget fanns i detta sorgligt efterblivna bibliotek är förvånande och glädjande.) Efter att ha läst ut boken kan jag först och främst konstatera att Erbaughs recension var mycket dålig.

Erbaugh påpekar att en av de bra sakerna med Kaskes bok är att den påvisar hur viktigt det japanska inflytandet var i utformandet av den kinesiska språkpolitiken under Qing-dynastins sista årtionden. Det är sant. Erbaugh skriver vidare att Kaskes bok håller god stil, men att den bitvis är tråkig att läsa då den går igenom vissa händelseförlopp väldigt detaljerat. Det senare är sant, och det är i vissa fall mycket bra, i andra fall antagligen snarare ett uttryck för Kaskes misslyckande att helt strömlinjeforma sin bok. Det första påståendet, att Kaskes bok i regel håller god stil är fan inte sant alls.

Detta är andra gången jag blir mycket besviken på Brill för att ge ut skamligt undermåligt korrekturlästa böcker (första gången var när jag försökte läsa en nyligen översatt historia över litteraturen i Folkrepubliken; det var som att läsa ett utkast med inkonsekvent översatta termer och rena grammatiska felaktigheter, som substantivet ”bourgeoisie” använt som adjektiv). Hur kan en bok som kostar typ 120 euro vara så dåligt redigerad? I sin recension påpekar bara Erbaugh att Kaske omnämner 趙元任 som Zhao Yuanren istället för Yuen-ren Chao som han själv alltid använde när han publicerade på engelska. Jag vet faktiskt inte vilken namnform som är bäst att använda i det här fallet, men en sak som i alla fall är fel och som inte påpekas i recensionen är att Kaske hänvisar till en artikel av 趙 som skriven av ”Chao Yuanren”, vilket mig veterligen är en variant som denne framstående lingvist aldrig använde.

Detta är bara en av den enorma mängd pinsamma slarvfel som förpestar läsningen även för en nonchalant student som mig själv. Kommateringen är inkonsekvent, punkt följer ibland citationstecken och föregår det ibland helt slumpmässigt. Ord på främmande språk (kinesiska, japanska, tyska) kursiveras ibland och sätts ibland inom citationstecken. Titlar på artiklar kursiveras ibland i texten och ges ibland som är brukligt okursiverade inom citationstecken. I den engelska översättningen av titeln till det klassiska verket 左傳 (Zuos kommentar till Vår- och Höstannalerna) kursiveras i ett fall bara andra halvan av titeln och i ett annat hela titeln. Kinas nuvarande huvudstad hänvisas ibland till som Peking och ibland som Beijing, om jag inte missminner mig även i Republikanska sammanhang, då huvudstaden var Nanjing och Peking hette Beiping. Vad gäller namnet på Pekings Universitet används dock Beijing University genomgående, trots att det officiella engelska namnet är Peking University. Vid flera tillfällen dyker förenklade kinesiska tecken slumpmässigt upp trots att boken annars bara använder traditionella. Vidare innehåller texten en hel del grammatiska fel och stavfel som lätt hade kunnat undvikas.

Ok, nu har jag gnällt lite för mycket på formalian i den här boken, men jag tycker det är synd och skam att en så fin serie som Brills Sinica Leidensia ska förstöras så av typografiska småsaker.

Vad gäller innehållet i boken så är det imponerande att ett verk av sån här omfattning faktiskt är Kaskes doktorsavhandling (avlagd i Heidelberg). Dock så tycker jag att den som bok betraktat är lite obalanserad och spretig. Till exempel diskuteras vissa lingvistiska begrepp som diglossi i arabiska, tamil etc utförligt med referenser till grundläggande sociolingvistisk sekundärlitteratur. Det hade gott och väl räckt att bara kort nämna den forskningen och låta läsaren gå dit själv och läsa. Som det nu är upplagt ser det mer ut som Kaskes egna systematiserade studieanteckningar som jag inte tycker hör hemma i en sån här bok.

Tyvärr verkar det som att det stora omfånget och bredden i Kaskes bok i fler fall än bara det här har åstadkommits till priset av för stor och ensidig användning av sekundärlitteratur. Qing-tida källtexter citeras ofta direkt från sekundära källor, och en lång rad vissa viktiga fakta ges bara med hänvisning till He Jiuyings 何九盈 Zhongguo gudai yuyanxue shi 中國古代語言學史 (Den klassiska kinesiska lingvistikens historia). Detta är en bok jag förvisso själv funnit mycket användbar, men som också är mycket allmänt hållen och som så vitt jag kan förstå riktar sig till studenter.

Det kapitel som känns mest baserat på författarens egna grundforskning är det om revolutionära tidskrifter på folkspråket innan revolutionen 1911-1912. Att just den här delen om den tidiga kinesiska pressen är så detaljerad skulle jag gissa har något att göra med att Rudolf Wagner agerat handledare för avhandlingen.

Allt detta till trots tycker jag att jag har lärt mig väldigt mycket av Kaskes bok, som jag ändå läste med stor behållning.

Gadamer 2.

Jag inser att det verkar lite överdrivet att låta ytterligare ett helt inlägg bestå enbart av ett citat från Gadamers Truth and Method (Wahrheit und Methode), men det är faktiskt en väldigt intressant bok. Och det han säger den här gången är nog kanske mer sant än det jag citerade sist, även om det inte är lika elegant uttryckt:

Real historical thinking must take account of its own historicity. Only then will it cease to chase the phantom of a historical object that is the object of progressive research, and learn to view the object as the counterpart of itself and hence understand both. The true historical object is not an object at all, but the unity of the one and the other, a relationship that constitutes both the reality of history and the reality of historical understanding. A hermeneutics adequate to the subject matter would have to demonstrate the reality and efficacy of history within understanding itself.

s. 299.

Jag gillar det här eftersom det dels betonar att historisk kunskap är lika mycket kunskap om en själv som kunskap om vad det nu är man studerar, dels innebär att historisk forskning är oändlig. Med tiden ändrar man de frågor man ställer till en text, eller en samling texter, och därför kommer samma historiska händelse att fortsätta studeras på olika sätt i takt med att vi själva förändras. Det innebär en viss trygghet för historikern.

Om jag också ska våga mig på en Kina-koppling så skulle jag vilja säga att Gadamers syn på historiografi också kan hjälpa oss att förstå klassikernas roll i kinesisk idéhistoria. Att kinesiska tänkare från de forntida filosoferna till Kang Youwei vid 1800-talets slut alla på ett eller annat sätt hänvisade till Yao och Shun kan inte bara ses som ett retoriskt knep för att göra sina idéer gångbara i den officiella idédebatten, utan förefaller faktiskt helt naturligt när man tar hänsyn till att de alla talade utifrån olika historiska förutsättningar. Å andra sidan är väl diskussioner av det slaget ganska ovanliga bland tänkare i Kina idag, vilket tvingar oss att reflektera kring begreppen tradition och kanon… Jag hoppas att Gadamer har något att säga även om detta, så åter till läsningen.