Dikter om Xinjiang 新疆.

一路青帘挂柳阴，西人总爱醉乡深
谁知山郡才如斗，酒债年年二万金
[Den gröna vimpeln på en gata i pilträdens skugga./Folket i Väst älskar att sjunka djupt i världen av berusning./Vem hade kunnat ana att de begåvade i detta bergiga län, om de lyfter kruset,/år efter år dricker vin för mer än tjugo tusen tael silver.]

Not: En grön vimpel (青帘) står för en krog i kinesisk poesi. Pilträdens skugga (柳阴) står för en plats att roa sig på.

袅袅哀歌彻四邻，冬冬画鼓碎声匀
雷桐那解西方病，只合椎羊夜赛神
[Sorgesången uppfyller allt och dröjer kvar./Trummornas söndrade dunkande verkar utjämnat./Hur skulle Lei Tong kunna förstå Västerns plågor?/Allt som finns att göra är slakta ett får och bedja om natten.]

Not: Lei Tong är en namnet på en kinesisk läkare som ska ha levt under antiken.

Bambukvistdikter
De här två dikterna, som jag översatt ordagrant utan litterär ambition, är exempel på så kallade ”bambukvistdikter” (zhuzhishi 竹枝诗), en genre som växte ur folksångerna från Sichuan 四川. De har kvar mycket av sitt folkliga ursprung: de är små observationer av vardagsliv och lokala seder och bruk, visserligen skrivna på traditionell meter men med få om ens några klassiska allusioner, och en väldigt lättförståelig klassisk kinesiska. (Ibland gränsar det till vardagsspråket baihua 白话: i en dikt hittar jag ett ye 也 som adverb istället för partikel i slutet av meningen, dvs. i en position där man i klassisk kinesiska hade väntat sig yi 亦.) Bambukvistdikter åtföljs ofta av en kommentar av poeten, som klargör omständigheterna för dess tillkomst. Jag har här inte översatt kommentaren.

Ji Yun i Xinjiang
De här två dikterna är från samlingen Wulumuqi zashi 乌鲁木齐杂诗 [Spontana dikter från Urumqi] av Ji Yun 纪昀 (1724-1805), en av 1700-talets mest framstående kinesiska intellektuella. Ji Yun var under två år förvisad till Xinjiang 新疆, en del av Centralasien som Qing-imperiet nyligen erövrat. Ji Yun verkar ha trivts ganska bra i detta avlägsna land, som än i våra dagar är två dygns tågresa från Peking. Dikterna ska han ha rafsat ihop på sin väg tillbaka till huvudstaden.

Det är en mycket fascinerande bild som ges av staden Urumqi och Xinjiang i de här dikterna. Ji Yun beskriver livet för liuren 流人, de förvisade, som i detta gränsland där ”militären är den rätta vägen [till politisk karriär] (以卒伍为正途)” ändå lever ett bekvämt liv med tjänare som passar upp på dem när de äter i stan, och skickliga hantverkare som till och med kan reparera deras utländska urverk ”i nio lager (九层轮)”.

Vi får också läsa om lokalbefolkningen, om de ambulerande vattenpipebärarna som låter alla röka och samlar in betalningen den första och femtonde varje månad (och på så vis samlat ihop så mycket pengar att de kunnat bygga ett tempel åt sin beskyddande gud), och om gästarbetarna, som går ut på fälten ”med brödkakor i vänstra handen och tallsavsvin i högra (左携饼饵右松醪)”.

Ibland märks också en skillnad mellan Ji Yun, poeten, och Ji Yun, den nyktre kommentatorn. Efter att ha skrivit en dikt om att bordellerna i Urumqi avslöjar sig som sådana genom att placera en bambukäpp på innergården, som kan ses från andra sidan muren, kommenterar han att ”vissa säger att det blott är för att tillbe gudarna, och att det inte finns någon annan orsak [till att sätta upp en bambukäpp]. Det finns inget sätt att undersöka det på. Jag har inte fått någon klarhet i saken (或曰以祀神耳，非他故。无从究诘，莫得而明)”. Jag kan tänka mig ett sätt att få klarhet i saken, men det kunde väl inte Ji Yun, kommentatorn ens föreställa sig.

Men det jag gillar mest i de här dikterna är den känsla som förmedlas i den andra dikten jag översatt ovan: närheten till detta lands smärta, vars musik fyller hela staden, men också känslan av främlingskap när poeten, precis som sin landsman, den mytiske läkaren Lei Tong, inte vet annat än att stå hjälplös bredvid.