Ett tecken för två stavelser.

Grammatologiska principer i kinesiskan
Jag läste lite i Qiu Xiguis 裘锡圭 bok som i engelsk översättning heter Chinese Writing och handlar om den kinesiska skriftens struktur och utveckling. I en fotnot diskuterar Qiu några forntida inskriptioner där den kinesiska skriften verkar användas på ett sätt som är radikalt annorlunda än vad vi är vana vid. I modern (och äldre) kinesiska står ett skrivet tecken så gott som alltid för en talad stavelse, som också oftast är ett morfem. Ett par undantag finns, då ett tecken (儿, 子) står för ett morfem som reducerats i tal och inte längre utgör en full stavelse. Detta bör dock bäst ses som ett fall där skriftens utveckling inte hängt med talets – man skulle kunna skriva huar 画儿, ”målning” med ett tecken istället för två, om man gjorde det distinkt från 画, ”att måla” (eller, som många gör, använda samma tecken för båda betydelserna/uttalen).

Misslyckade försök
Säkert är att försök att frångå principen en stavelse-ett tecken konstant misslyckats. Ett tidigt exempel är tecknet 圕 från början av 1900-talet, tänkt att ersätta 图书馆 (traditionella tecken: 圖書館) och precis som de tre tecknen uttalas tushuguan, ”bibliotek”. Den stora ordboken Hanyu da cidian 汉语大词典 sorterar det tecknet under de tre uttalen, tu, shu och guan men inte under tushuguan, medan min kinesiska ordbehandlare sorterar det under tuan. Detta exempel visar att det i modern kinesiska är otänkbart att ha ett tecken för flera stavelser. (Senare under 1900-talet gjorde kommunisterna liknande försök och lanserade enteckensvarianter för 主义, ”-ism” etc.)

Underliga forntida inskriptioner
Nu skriver dock Qiu Xigui att ett par tecken i forntida inskriptioner just verkar vara av 圕-typ. Ett exempel är det ord som idag uttalas fenghuang och betyder ”fenix”. Det har antagligen under hela den kinesiska historien varit ett tvåstavigt morfem. Det vill säga, även i forntiden bör folk ha sagt (något som avlägset liknade) fenghuang och aldrig bara feng eller huang när de pratade om fågel fenix. I en inskription som verkar handla om den fågeln används dock inte de forntida motsvarigheterna till det moderna fenghuang 凤凰 (鳳凰) utan bara ett tecken bestående av fan 凡 (precis som i det moderna tecknet) med xiong 兄 inuti. Uttalet av det senare tecknet var i fornkinesiska inte helt olikt uttalet av 皇, som finns i det moderna huang 凰 och idag också uttalas så. Tecknet [凡兄] ska då, enligt vissa forskare, stå för det tvåstaviga ordet fenghuang, ”fenix” och således vara ett exempel på att den kinesiska skriften i sitt tidigaste skede inte strikt följde principen en stavelse-ett tecken utan i syfte att vara mer koncis kunde nöja sig med ett tecken för åtminstone två stavelser, om de var del av samma ord.

Modern debatt om den kinesiska skriften
Detta kan verka vara av enbart historiskt intresse men faktum är att det är mycket relevant för en långtgående debatt i västerländsk sinologi och kinesisk lingvistik om den kinesiska skriftens natur. Flera gånger under de senaste hundra åren har röster höjts för att den kinesiska skriften är något radikalt annorlunda än den alfabetiska skriften. Om jag inte missminner mig argumenterade Bernhard Karlgren i några av sina 1920-talsartiklar mot uppfattningen hos vissa av hans kollegor att den antika kinesiska litteraturen (vars stil influerade skriven kinesiska i tvåtusen år) egentligen var en sorts referat och inte en relativt trogen återgivning av den tidens talspråk.

Något senare, under 1940-talet, rasade en debatt mellan Herrlee Glessner Creel och Peter Alexis Boodberg, där den förre menade att den kinesiska skriften i första hand inte var en nedteckning av ljud utan av idéer, något han motiverade med att föreslå att vissa av de tecken som senare analyserats som bestående av en semantisk och en fonetisk del från början varit sammandragningar av två tecken som tillsammans skrivit ett tvåstavigt ord. Trots att Creels argument inte alls hade samma faktiska basis som Qius fenghuang, gav han uttryck för samma tanke. Creels teori om den kinesiska skriftens ideografiska natur blev dock väldigt brutalt nergjord av Boodberg, som övertygande visade att det under den kinesiska antiken fanns väldigt starka band mellan skriften och ordens uttal snarare än deras innebörd. (Boodberg framförde också en intressant teori om de så kallade binomens – dieyun 叠韵 – ursprung som jag dock inte ska diskutera här.)

På senare tid har argumentet att den antika litteraturen var långt skild från talet återigen framförts av t.ex. Victor Mair, som använder det för att hävda att den kinesiska skriften är dåligt anpassad för att nedteckna talat språk och att den borde ersättas med ett alfabet. Från en motsatt ståndpunkt har Shen Xiaolong 申小龙 – med stöd för en konstig passus i Saussures Cours de linguistique générale där de kinesiska tecknen nämns – också argumenterat för att de kinesiska skriften är något väsensskilt från vårt alfabet och en del av det unika i den kinesiska kulturen. Personligen är jag både bestämd motståndare till att reformera den kinesiska skriften i riktning mot ett alfabet (och trygg i min tro att det aldrig kommer ske) och beundrare av vetenskaplig stringens (som jag finner hos Boodberg, Mair och Qiu men saknar hos Creel och ibland även Shen). Hursomhelst är forskningen om den kinesiska skriftens tidiga historia mycket intressant och också relevant för samtida språkpolitik.