Jag har nyligen läst två olika beskrivningar av idédebatten i Kina under kriget först mot Japan och sedan mellan nationalisterna och kommunisterna i inbördeskriget. Den första är Wen Guiliangs 文贵良 bok Huayu yu shengcun: jiedu zhanzheng niandai wenxue (1937 – 1948) 话语与生存：解读战争年代文学（1937-1948）(Diskurs och överlevnad: att tolka krigsårens litteratur [1937 - 1948]).
Den andra är appendix 1 i Wang Huis 汪晖 Xiandai Zhongguo sixiang de xingqi 现代中国思想的兴起 (Det moderna kinesiska tänkandets uppkomst): ”Difang xingshi, fangyan tuyu yu kang Ri zhanzheng shiqi ‘minzu xingshi’ de lunzheng” 地方形式、方言土语与抗日战争时期“民族形式”的论争 (Lokal form, regionala språk och dialekter och debatten om ”nationell form” under tiden för det antijapanska motståndskriget). (Jag håller egentligen på att läsa del tre av fyra i Wang Huis stora verk, men jag hoppade fram till det här appendixet eftersom det diskuterade samma frågor som i Wen Guiliangs bok.)
De två texterna representerar inte två oförenliga ståndpunkter, utan kompletterar varandra ganska bra. Wen Guiliang, som utgår från Foucaults metod i Vetandets arkeologi, beskriver den diskursiva strukturen under kriget som tredelad. Den första diskursen han identifierar är den politiska maktens, som utgjordes av ”Mao Zedongs tänkande”, bäst representerad av Maos egna politiska texter från tiden i Yan’an. De två återstående benämns av Wen som ”massornas diskurs” respektive ”de intellektuellas diskurs”. Av dessa är den första betydligt mer komplicerad att greppa än den senare, som Wen ganska så rättframt låter representeras av Hu Fengs 胡风 texter. Hu Feng (1902 – 1985) var en oberoende radikal intellektuell som under kriget flackade fram och tillbaka i de ockuperade och nationalistkontrollerade delarna av Kina, och alltså inte var baserad i de ”befriade zonerna” kommunisterna upprättat i norra Shaanxi med omnejd. Under 50-talet skulle Hu Feng komma att bli föremål för en politisk kampanj. Detta symboliserar enligt Wen förintandet av de intellektuellas diskurs av den politiska maktens diskurs. Enligt Wen kännetecknas Hus texter från krigsåren av en personlig och högst europeiserad stil, med hjälp av vilken han betonade sitt oberoende både socialt som intellektuell, och politiskt från både nationalisterna och kommunisterna.
De intellektuellas diskurs representeras alltså ganska enkelt av texter skrivna av intellektuella som själva såg sig som sådana. Massornas diskurs, å andra sidan, är mer komplicerad. Trots att Wen Guiliang inte använder sig av termen ”subaltern” så är det så han beskriver massorna: förevigt oförmögna att etablera sig själva som oberoende diskursivt subjekt skapas ”massornas diskurs” av den politiska makten. De intellektuella i Yan’an drivs efter Maos anföranden om konst och litteratur i början av 40-talet till att ”skapa om sig själva” i imitation av de arbetande massorna. Uppmanade av den politiska makten, som vill eliminera alla konkurrerande diskursiva centra, utrotar de intellektuella som oberoende röst. Kommunistiska intellektuella som Ding Ling 丁玲 (1904 – 1986) accepterar det här synsättet och gör stora ansträngningar för att ”lära av massorna”. Massorna blir den definitiva skalan enligt vilken all konstnärlig och intellektuell produktion ska dömas. Problemet är att massorna, en porös och oorganiserad grupp, själva inte kan uttrycka någon enhetlig åsikt, och det blir den politiska makten som avgör vad massorna egentligen tycker. På så sätt elimineras de intellektuellas oberoende röst. De underställs ”massorna”, som på det diskursiva planet bara blir en förlängning av den politiska makten. På så sätt etableras en diskursiv hierarki i de kommunistkontrollerade områdena, där den politiska makten är totalt dominerande. Efter befrielsen 1949 blir detta gällande för hela Kina, då de intellektuella som inte nedmonterat sig själva i studiet av massorna tystas, som exemplet Hu Feng visar. Jag tycker den här beskrivningen som Wen Guiliang är ganska övertygande, men den innebär onekligen en förenkling (vilket han nog inte heller skulle förneka). Till exempel skulle jag vilja veta hur den nationalistiska politiska maktens diskurs som propagerades från exilregeringen i Chongqing förhöll sig till de tre diskurser som Wen beskriver.
Jämfört med Wen Guiliangs beskrivning är Wang Huis mer begränsad i sitt omfång. Wang beskriver mer eller mindre enbart spelet mellan massdiskursen och den politiska diskursen i Yan’an i förhållande till det övergipande ämnet i hans bok; skapandet av en kinesisk nation. Wang Hui koncentrerar sig på hur rörelsen för ett ”masspråk” (dazhongyu 大众语) och en ”Ny Latiniserad Skrift” (ladinghua xin wenzi 拉丁化新文字, eller Latinxua Sinwenz som det stavades på den tiden) som blossat upp i mitten av 30-talet utvecklades under de nya förhållandena i Yan’an efter krigsutbrottet.
Denna rörelse var en reaktion mot den nya litteratur som vuxit fram efter Fjärde Maj-rörelsen 1919 och ersatt litteraturen på klassisk kinesiska som fram till 1900-talets början varit dominerande. Wang beskriver hur de Fjärde Maj-intellektuellas attack mot klassisk kinesiska utgjorde en diakron konflikt; den nya litteraturen på folkspråket stod mot den gamla litteraturen på det klassiska språket. Under 30-talet ersattes denna diakrona motsättning med en synkron sådan, där ”masspråket” ställdes mot det för massorna främmande, västerniserade språket i de intellektuellas texter. Den motsättning som Wang Hui beskriver kan alltså ses som en oformulering av Wens diskussion om konflikten mellan de intellektuella och den politiska makten. Wangs beskrivningen är dock inte lika implicit kritisk mot den politiska eller åtminstone anti-intellektuella diskursen som Wens är. Hos Wang är kritiken mot den västerniserade elitens språk kreativ och en viktig del i skapandet av den ”nationella form” han ser ta form i krigets slutskede.
Enligt Wang gick det till ungefär som följer. Under den kinesiska republikens första årtionden hade en ny borgerlig elitkultur skapats som ersatt den tidigare klassiska kulturen vilken hade burits upp av kejsardömets byråkrater. Denna nya elits språk var den nya litteratur som Fjärde Maj-rörelsen förespråkat, skriven på en stilistiskt raffinerad form av folkspråket som inte drog sig för att använda litterära uttryck och västerländska neologismer och syntaktiska strukturer.
När kommunistpartiet under 30-talet ändrar kurs efter att ha blivit hugget i ryggen av nationalisterna i massakern i Shanghai 1927 och rör sig ut på landet, bort från storstäderna, ökar också deras motstånd mot den urbana elitkulturen. I de läget uppstår rörelsen för ett masspråk och ny latiniserad skrift i ett försök att föra in massorna som subjekt i den politiska, konstnärliga och intellektuella debatten, och på så sätt ena folket och bekämpa den kris Kina befinner sig i.
När Japan påbörjar sin invasion av hela Kina 1937 stärks de landsortsbaserade kommunisternas ställning gentemot den liberala eliten, eftersom Japanernas ockupation av östkusten innebär att den infrastruktur i form av skolor, förlags- och tidningsväsende etc som utgjort basen för den borgerliga elitkulturen går förlorad. Detta förklarar till stor del den skepsis mot de intellektuella som uttrycks av Mao och andra i Yan’an och som av Wen Guiliang beskrivits i enbart negativa termer.
Uppbygget av en ny nationell kultur som inte baserar sig på de urbana intellektuella, vilka visat sig vara en bräcklig social grupp, måste därför utgå från folket i de ”befriade” områdena i norra Kina där kommunisterna har sina baser. Inledningsvis tycks det logiskt att helt enkelt sätta teorierna om ett masspråk baserat på de lokala kinesiska dialekterna skrivna alfabetiskt (dvs med den ”nya latiniserade skriften”) till verket. På så vis skulle man kunna utbilda och organisera massorna, och få dem att ena sig för politisk och nationell frigörelse.
Detta tycks också vara i linje med det kinesiska kommunistpartiets politik efter Stalins upplösande av Tredje Internationalen: Kinas kommunistparti ska vara en konkretisering på det nationella planet av de abstrakta och universella principerna i Marxism-Leninismen. Den politiska teorin ska ges en speciell ”kinesisk” form för att kunna tala till det kinesiska folket. Att skriva politiska texter på lokal dialekt och propagera för kommunismen via lokala konstformer som opera, sång etc borde därför enbart vara nästa logiska steg i konkretiseringsprocessen. Precis som Marxism-Leninismen en abstrakt sak i förhållande till nationen så är den kinesiska nationen själv en abstrakt sak i förhållande till de många regionala kulturer som finns i Kina. Att mobilisera massorna genom att skapa en ”lokal form” verkar dock självklart.
I det här skedet uppenbarar sig dock den spända relationen mellan politiskt makt (Mao Zedong-tänkande) och massorna (lokal kultur) även i Wang Huis version av den här processen. Den politiska makten kan inte okritiskt bereda plats för massorna som diskursivt subjekt, eftersom detta skulle befästa vad som i den moderna nationalismens – inklusive den kinesiska kommunismens – ögon representerar Kinas historiska efterblivenhet, nämligen avsaknaden av övergripande nationell identitet.
Låter man bönderna och arbetarna i Yan’an konstituera sig själva som ett kollektivt subjekt genom officiell och skriftlig användning av sitt eget språk och sin egen lokala kultur så kommer man bara att stärka de centrifugala krafter som redan håller på att slita Kina sönder och samman. På så sätt skulle man bara befästa den uppdelning av Kina som redan råder med japansk ockupation i öst, nationalistisk kontroll i sydväst och kommunistisk ”befrielse” i nordväst.
Efter att ha bidragit till nedbrytandet av den urbana intelligentsians kultur väljer således den politiska makten att stävja även massornas kultur, och istället med sin egen politiska ideologi och övergripande parti- och militärstruktur som bas skapa en ny ”nationell form” vars viktigaste beståndsdelar är ”folket” eller ”massorna” å ena sidan och partiet å den andra. På så sätt leder Wang Huis redogörelse till samma slutsats som Wen Guiliangs. Den stora skillnaden är att Wang betonar den historiska nödvändigheten av skapandet av en nationell form, medan Wen verkar se den politiska maktens diskursiva hegemoni vid tidpunkten för Folkrepublikens upprättande som något i grund och botten negativt.
Intressant.