Kinesiska tecken i Korea.

Kinesiska tecken (hanja 漢字) har länge använts i Korea. Länge användes de enbart till att skriva klassisk kinesiska, som var det dominerande skrivna språket. Under 1900-talet kom de att användas för att skriva ut sino-koreanska ord (kinesiska lån i det koreanska språket eller ord uppfunna i korea på basis av kinesiska morfem) i koreansk text. I sådan text skrevs alla äktkoreanska ord (ord som inte var kinesiska lån och därför inte hade etablerad grafisk representation i form av kinesiska tecken) i det inhemska alfabet som idag i Sydkorea kallas hangeul (韓geul), “koreansk skrift”.

Den skriften hade i flera hundra år används för att skriva koreanska, till exempel inom populärlitteraturen eller i glosor till läroböcker på klassisk kinesiska. Värt att notera är att i de fall hangeul användes för att skriva koreanska användes så vitt jag vet inga kinesiska tecken alls. Detta påminner om hur enbart kana användes i romaner osv i Japan förr i tiden; sådana böcker var skrivna för folk som inte nödvändigtvis hade fått klassisk skolning och därför hade begränsad läskunnighet i klassisk kinesiska (rätta mig om jag har fel). På 1900-talet valde man dock att skriva modern koreanska på en blandskrift som använde både kinesiska tecken och hangeul.

Det gäller väl i princip fortfarande, men andelen kinesiska tecken i en text har minskat något enormt. Ofta skrivs inga kinesiska tecken ut alls, som i romaner. Ibland, som i tidningstext, kan man se en eller två, oftast i rubriken. I akademisk text är de vanligare, varje artikel innehåller garanterat ett flertal kinesiska tecken, men även där är man mycket sparsam med att sätta ut dem. Oftast är de satta i parentes efter motsvarande ord skrivet i hangeul. Notera dock att detta absolut inte betyder att sino-koreanska ord inte används i modern koreansk text. De är fortfarande överallt, men de skrivs med hangeul och inte med tecken.

Jag hade tänkt illustrera den märkliga roll som kinesiska tecken tycks spela i vardaglig skriven koreanska med ett par foton jag tagit på sistone. Jag skriver inget om akademisk text eller ens tidningstext, eftersom jag inte förstår ett dugg av det än så länge.

Fotot ovan är taget i trappan till en tunnelbaneuppgång i Seoul. Två synonyma meningar är skrivna på den, båda med innebörden “Gå på höger sida”. Överst står det Oreunjjok geotgi, en mening som helt består av äktkoreanska ord. Under, i parentesen, står det U-cheuk-bo-haeng, vilket betyder samma sak men är skrivet helt i sino-koreanska och alltså inte innehåller ett enda äktkoreanskt morfem.

Detta betyder att den meningen, till skillnad från den ovan, skulle kunna skrivas helt i kinesiska tecken (右側步行), vilket också är fallet på de flesta andra tunnelbanelinjer i Seoul. På stationerna på den här linjen har man dock valt att skriva även den här meningen i hangeul. Varför? För en normalutbildad Korean är det glasklart vad som avses med den första meningen, det finns inget som helst behov att förtydliga med en andra mening inom parentes. För en kinesisk eller japansk turist å andra sidan, som skulle ha blivit hjälpta av den nedre meningen om den var skriven med kinesiska tecken, men får antagligen inte mycket ut av det som det nu är nedskrivet. Det enda jag kan tänka mig är att den här skylten är det absurda resultatet av en vilja att balansera mellan å ena sidan vardaglig äktkoreanska och formell och högtravande sino-koreanska. Man vill inte verka konservativ och skriva ut tecknen, men man vill inte verka barnslig och inte skriva någon sino-koreanska alls. Resultatet är mycket märkligt. Låt oss nu titta på nästa foto:

Det här är taget utanför huvudporten till mitt universitet, och är en informationsaffisch för en förening för studenter av kinesiska. Jag slås omedelbart av att rubriken är skriven med de förenklade tecken som används i fastlandskina, men aldrig i Korea. Tanken är att det ska se kinesiskt ut. Men faktum är att meningen är mycket otillfredställande att läsa på kinesiska: Zhongguoyu da 中国语大. Läser man det här isolerat är det inte säkert att man förstår exakt vad som menas.

Det faktum att affischen är skriven för en studentförening på Hankuk University of Foreign Studies kan hjälpa oss på vägen. Universitetet heter på koreanska Hanguk Woegukeo daehakgyo (韓國外國語大學校) och förkortas som Woedae (外大) eller ibland, i skrift, som Woegukeodae (外國語大). Affischens “kinesiska” rubrik är alltså en ordvits, där Woe (wai) har bytts ut mot Jung (Zhong).

Tyvärr heter ju inte “kinesiska språket” på kinesiska inte Zhongguoyu utan Hanyu 汉语, Zhongwen 中文 eller det tillika trestaviga Zhongguohua 中国话. Ordvitsen är därför inte så rolig – så länge man läser den på kinesiska. På koreanska heter nämligen kinesiska språket Junggukeo (中國語). Termerna *Haneo (漢語) och *Jungmun (中文) används inte på koreanska, kanske därför att de skulle vara lite tvetydiga, då Hanmun (漢文) är namnet på den klassiska kinesiska som tidigare skrevs i Korea och fortfarande studeras där.

Så ordvitsen är inte rolig på kinesiska men funkar bra på koreanska. Det finns dock ytterligare en anledning att läsa den här rubriken uteslutande som en koreansk mening och absolut inte en kinesisk. Kanske har jag fel, men när jag läser Zhongguoyu da så känns det intuitivt som att da borde vara ett predikat, vars subjet då skulle vara Zhongguoyu. Jag känner mig alltså manad att inte läsa da som en förkortning av daxue 大学, “universitet”, en nominalfras, utan som adjetivverbet da 大, “stor, större”. Min första läsning är alltså inte “Universitetet för Kinas språk” utan “Kinas språk är stort”, eller kanske snarare “större”. Det tror jag verkligen inte är vad som avses.

Så vitt jag vet skulle Zhongguoyuda som en förkortning av namnet på ett universitet vara omöjligt på kinesiska även om vi bortser från att kinesiska språket vanligtvis inte kallas Zhongguoyu. De flesta universitet i Kina förkortas med två tecken, t.ex. Beida för Beijing Daxue 北京大学 eller Jiaoda för Jiaotong Daxue 交通大学.

I de fall då förkortningen är trestavig, som i Beishida för Beijing Shifan Daxue 北京师范大学 eller Huashida för Huadong Shifan Daxue 华东师范大学 består förkortningen av tre förkortade ord med en stavelse vardera. Jag känner inte till någon fyrstavig förkortning i stil med Zhongguoyuda och definitivt inte någon där de två eller tre första stavelserna utgör ett helt ord medan den sista är en förkortning av ett annat ord (daxue).

I mitt tycke är därför affischens rubrik omöjlig att läsa på kinesiska. Vi måste dra slutsatsen att det inte alls är skrivet på kinesiska. Det är istället något så ovanligt som en koreansk nominalfras skriven med förenklade kinesiska tecken, och inget annat. Användadet av kinesiska tecken är här rent dekorativt. Det drar till sig uppmärksamhet och ger kinesiska associationer, då tecknen är förenklade.

Faktum är att det är så kinesiska tecken för det mesta verkar användas i vanlig, icke-akademisk koreanska. Affischerna nedan är reklam för andra studentföreningar på mitt universitet, som inte har något med Kina att göra. Som ni ser används bara de allra enklaste kinesiska tecken: 大 (dae, “stor”), 男 (nam, “man”), 女 (yeo, nyeo, “kvinna”), 月 (weol, “månad”), 日 (il, “dag”). Tecknen här klargör inte, de syftar bara till att dra uppmärksamheten till sig.

Givetvis är det här bara några få exempel och vi kan inte säga så mycket mer om dem. Men jag har ändå känslan att kinesiska tecken i koreanska på något sätt sitter på flera stolar samtidigt. De är associerade med Koreas förflutna, med formellt språk men också med de utländska språken kinesiska och japanska (jag såg en affisch för en japansk studentförening som var i princip likadan som den för kinesiska ovan). Dessutom används de som en rent grafisk effekt i rubriker och reklam, där homofona men heterografa sino-koreanska morfem kan bli till ordvitsar (t.ex. shin 神, “gudomlig” istället för shin 新, “ny” i “shin hakgi” [學期], “ny (gudomlig) termin”).

Att bara de enklaste tecken används i exempel i den sista kategorin är inte konstigt: svåra tecken kan stöta bort vissa läsare och potentiella köpare. För det är nog otvivelaktigt sant att läskunnigheten i kinesiska tecken har minskat i Korea i och med att tecknens användning har minskat. Detta kan också delvis förklara att tecknen idag för många Koreaner verkar vara associerade med grannlandet Kina snarare än med deras eget språk och kultur. Kunskaper i modern kinesiska har ökat ökat samtidigt som kunskaper i koreanska skriven med kinesiska tecken minskat.

Men eftersom de sino-koreanska orden är vid god vigör i det koreanska språket, alla förändringar i skriftsystemet till trots, kan de inte bli helt utländska heller. Vad vi får istället är sino-koreanska meningar som delvis koreaniseras genom att skrivas med hangeul, som i tunnelbanan, eller kinesiska förenklade tecken som koreaniseras genom att användas för att skriva det koreanska språket, som på affischen. Tecknen verkar ständigt dragna mellan flera poler, av vilka några är Koreas traditionella elitkultur, det moderna kinesiska språket och reklambranschen.

Givetvis finns ytterligare en viktig faktor: den forna kolonialmakten Japan. Jag kan inte säga mycket om hur kinesiska tecken i Korea uppfattas i förhållande till japanska språket, men jag misstänker att en anledning till att tecknen minskat så i användning i Korea under efterkrigstiden har med det japanska kolonialväldet att göra. Väldigt många sino-koreanska ord är i själva verket lån från japanska som kom in i språket under första halvan av 1900-talet, då Korea var provinsen Joseon i det japanska imperiet. Dessa ord skrivs likadant på koreanska och japanska men uttalas enligt respektive lands konventioner för läsning av kinesiska tecken. Nedan är en lista på ord jag misstänker kommer från japanska, då jag sett dem även i japanska sammanhang men inte i kinesiska:

gonghang 空港 “flygplats” (jfr. kin. jichang 机场).

tapseunggu 踏乘口, “gate (på flygplats)” (jfr. kin. dengjikou 登机口).

jadongcha 自動車, “bil” (jfr. kin. qiche 汽车).

jajeongeo 自轉車, “cykel” (jfr. kin. zixingche 自行车 och jiaotache 脚踏车). Jag skulle gärna vilja veta om det ovanliga uttalet geo för “fordon” (車/车) i det här ordet är ett fonetiskt lån från japanska (och alltså inte representerar tecknet i fråga uttalat enligt koreansk konvention). Jag har frågat runt men inte fått något svar, och jag kan ingen japanska. Om någon vet, var vänlig berätta det för mig.

Kanske kan exempel som de japanska “lånen” ovan (som jag inte dubbelkollat!) delvis förklara att koreanerna efter kriget gärna ville avlägsna sig från den kinesiska/japanska skriften och gå sin egen väg.

Å andra sidan – detta blir det sista för idag – existerade det redan innan Japans annektering av Korea en väldigt tydlig medvetenhet om att äktkoreanska och sino-koreanska var helt olika saker, och det gjordes medvetna litterära försök att skriva enbart på äktkoreanska, givetvis av folk som också var flytande i koreansk klassisk kinesiska (hanmun). Ett exempel på den knivskarpa gränsen som tidigare existerade mellan sino-koreanskt och äktkoreanskt, och som nu faktiskt blivit lite otydligare i och med att allt skrivs med hangeul, är namnen på de individuella kinesiska tecknen i Korea.

Som bekant identifieras ett tecken och tillhörande morfem i kinesiska genom att man ger ett oftast tvåstavigt representativt exempel på ord där tecknet i fråga används. Xiu, “att vila”, identifieras som xiuxi de xiu 休息的休, “xiu som i vila”. På koreanska identifieras (så vitt jag vet) alla kinesiska tecken genom att de kvalificeras med en äktkoreansk synonym. Tecknet ovan, som på kinesiska uttalas xiu och på koreanska hiu heter därför swil hiu, “vilande hiu“. Gränsen mellan äktkoreanskt och sino-koreanskt är således knivskarp, och det var därför inte svårt att vända sig mot det som ett främmande element i språket. Man kan dock tycka att det var mindre främmande än det verkade. Sino-koreanska är fortfarande en produktiv del av det koreanska språket och många ord används nog utan att alla är medvetna om att de ens är sino-koreanska.