Åter om 車.

Tidigare i år undrade jag lite här på bloggen kring de två uttalen för tecknet 車 i kinesiska och koreanska (jag har för övrigt fått mina frågor besvarade). Jag råkar nu läsa i en artikel av Wolfgang Behr (“Language Change in Premodern China: Notes on Its Perception and Impact on the Idea of a ‘Constant Way’” i Helwig Schmidt-Glintzer, Achim Mittag, och Jörn Rüsen [red.], Historical truth, historical criticism, and ideology: Chinese historiography and historical culture from a new comparative perspective, Leiden: Brill, 2005: 13-52) om hur tecknet 車 fick två olika uttal. Vi har att göra med:

“two separate pronunciations of the same word, going back to Old Chinese *k-la > tsyhæ > che and *k-la > kjo > ju ‘thing carried -> carriage -> car(t)’, respectively. These variants, with no discernable difference of meaning in Classical Chinese texts, came about as two independent dialectal *k-derivations of the root 舁 yú (< yoX < *la?) ‘to lift, carry’. Alternatively—but less likely in view of the size and transparent morphology of the word family—they are to be analyzed as two reflexes from a very early Indo-European loan into Old Chinese, either borrowed during different periods, or from different Central Asian kentum languages.” (s. 30)

Jag ser att det fornkinesiska uttalet försvann på vägen, men resonemanget torde vara klart ändå. Och är det inte fascinerande! Kanske har vi att göra med ett indoeuropeiskt lån.