”two separate pronunciations of the same word, going back to Old Chinese *k-la > tsyhæ > che and *k-la > kjo > ju ‘thing carried -> carriage -> car(t)’, respectively. These variants, with no discernable difference of meaning in Classical Chinese texts, came about as two independent dialectal *k-derivations of the root 舁 yú (< yoX < *la?) ‘to lift, carry’. Alternatively—but less likely in view of the size and transparent morphology of the word family—they are to be analyzed as two reflexes from a very early Indo-European loan into Old Chinese, either borrowed during different periods, or from different Central Asian kentum languages.” (s. 30)

Jag ser att det fornkinesiska uttalet försvann på vägen, men resonemanget torde vara klart ändå. Och är det inte fascinerande! Kanske har vi att göra med ett indoeuropeiskt lån.

Den skriften hade i flera hundra år används för att skriva koreanska, till exempel inom populärlitteraturen eller i glosor till läroböcker på klassisk kinesiska. Värt att notera är att i de fall hangeul användes för att skriva koreanska användes så vitt jag vet inga kinesiska tecken alls. Detta påminner om hur enbart kana användes i romaner osv i Japan förr i tiden; sådana böcker var skrivna för folk som inte nödvändigtvis hade fått klassisk skolning och därför hade begränsad läskunnighet i klassisk kinesiska (rätta mig om jag har fel). På 1900-talet valde man dock att skriva modern koreanska på en blandskrift som använde både kinesiska tecken och hangeul.

Det gäller väl i princip fortfarande, men andelen kinesiska tecken i en text har minskat något enormt. Ofta skrivs inga kinesiska tecken ut alls, som i romaner. Ibland, som i tidningstext, kan man se en eller två, oftast i rubriken. I akademisk text är de vanligare, varje artikel innehåller garanterat ett flertal kinesiska tecken, men även där är man mycket sparsam med att sätta ut dem. Oftast är de satta i parentes efter motsvarande ord skrivet i hangeul. Notera dock att detta absolut inte betyder att sino-koreanska ord inte används i modern koreansk text. De är fortfarande överallt, men de skrivs med hangeul och inte med tecken.

Jag hade tänkt illustrera den märkliga roll som kinesiska tecken tycks spela i vardaglig skriven koreanska med ett par foton jag tagit på sistone. Jag skriver inget om akademisk text eller ens tidningstext, eftersom jag inte förstår ett dugg av det än så länge.

Fotot ovan är taget i trappan till en tunnelbaneuppgång i Seoul. Två synonyma meningar är skrivna på den, båda med innebörden ”Gå på höger sida”. Överst står det Oreunjjok geotgi, en mening som helt består av äktkoreanska ord. Under, i parentesen, står det U-cheuk-bo-haeng, vilket betyder samma sak men är skrivet helt i sino-koreanska och alltså inte innehåller ett enda äktkoreanskt morfem.

Detta betyder att den meningen, till skillnad från den ovan, skulle kunna skrivas helt i kinesiska tecken (右側步行), vilket också är fallet på de flesta andra tunnelbanelinjer i Seoul. På stationerna på den här linjen har man dock valt att skriva även den här meningen i hangeul. Varför? För en normalutbildad Korean är det glasklart vad som avses med den första meningen, det finns inget som helst behov att förtydliga med en andra mening inom parentes. För en kinesisk eller japansk turist å andra sidan, som skulle ha blivit hjälpta av den nedre meningen om den var skriven med kinesiska tecken, men får antagligen inte mycket ut av det som det nu är nedskrivet. Det enda jag kan tänka mig är att den här skylten är det absurda resultatet av en vilja att balansera mellan å ena sidan vardaglig äktkoreanska och formell och högtravande sino-koreanska. Man vill inte verka konservativ och skriva ut tecknen, men man vill inte verka barnslig och inte skriva någon sino-koreanska alls. Resultatet är mycket märkligt. Låt oss nu titta på nästa foto:

Det här är taget utanför huvudporten till mitt universitet, och är en informationsaffisch för en förening för studenter av kinesiska. Jag slås omedelbart av att rubriken är skriven med de förenklade tecken som används i fastlandskina, men aldrig i Korea. Tanken är att det ska se kinesiskt ut. Men faktum är att meningen är mycket otillfredställande att läsa på kinesiska: Zhongguoyu da 中国语大. Läser man det här isolerat är det inte säkert att man förstår exakt vad som menas.

Det faktum att affischen är skriven för en studentförening på Hankuk University of Foreign Studies kan hjälpa oss på vägen. Universitetet heter på koreanska Hanguk Woegukeo daehakgyo (韓國外國語大學校) och förkortas som Woedae (外大) eller ibland, i skrift, som Woegukeodae (外國語大). Affischens ”kinesiska” rubrik är alltså en ordvits, där Woe (wai) har bytts ut mot Jung (Zhong).

Tyvärr heter ju inte ”kinesiska språket” på kinesiska inte Zhongguoyu utan Hanyu 汉语, Zhongwen 中文 eller det tillika trestaviga Zhongguohua 中国话. Ordvitsen är därför inte så rolig – så länge man läser den på kinesiska. På koreanska heter nämligen kinesiska språket Junggukeo (中國語). Termerna *Haneo (漢語) och *Jungmun (中文) används inte på koreanska, kanske därför att de skulle vara lite tvetydiga, då Hanmun (漢文) är namnet på den klassiska kinesiska som tidigare skrevs i Korea och fortfarande studeras där.

Så ordvitsen är inte rolig på kinesiska men funkar bra på koreanska. Det finns dock ytterligare en anledning att läsa den här rubriken uteslutande som en koreansk mening och absolut inte en kinesisk. Kanske har jag fel, men när jag läser Zhongguoyu da så känns det intuitivt som att da borde vara ett predikat, vars subjet då skulle vara Zhongguoyu. Jag känner mig alltså manad att inte läsa da som en förkortning av daxue 大学, ”universitet”, en nominalfras, utan som adjetivverbet da 大, ”stor, större”. Min första läsning är alltså inte ”Universitetet för Kinas språk” utan ”Kinas språk är stort”, eller kanske snarare ”större”. Det tror jag verkligen inte är vad som avses.

Så vitt jag vet skulle Zhongguoyuda som en förkortning av namnet på ett universitet vara omöjligt på kinesiska även om vi bortser från att kinesiska språket vanligtvis inte kallas Zhongguoyu. De flesta universitet i Kina förkortas med två tecken, t.ex. Beida för Beijing Daxue 北京大学 eller Jiaoda för Jiaotong Daxue 交通大学.

I de fall då förkortningen är trestavig, som i Beishida för Beijing Shifan Daxue 北京师范大学 eller Huashida för Huadong Shifan Daxue 华东师范大学 består förkortningen av tre förkortade ord med en stavelse vardera. Jag känner inte till någon fyrstavig förkortning i stil med Zhongguoyuda och definitivt inte någon där de två eller tre första stavelserna utgör ett helt ord medan den sista är en förkortning av ett annat ord (daxue).

I mitt tycke är därför affischens rubrik omöjlig att läsa på kinesiska. Vi måste dra slutsatsen att det inte alls är skrivet på kinesiska. Det är istället något så ovanligt som en koreansk nominalfras skriven med förenklade kinesiska tecken, och inget annat. Användadet av kinesiska tecken är här rent dekorativt. Det drar till sig uppmärksamhet och ger kinesiska associationer, då tecknen är förenklade.

Faktum är att det är så kinesiska tecken för det mesta verkar användas i vanlig, icke-akademisk koreanska. Affischerna nedan är reklam för andra studentföreningar på mitt universitet, som inte har något med Kina att göra. Som ni ser används bara de allra enklaste kinesiska tecken: 大 (dae, ”stor”), 男 (nam, ”man”), 女 (yeo, nyeo, ”kvinna”), 月 (weol, ”månad”), 日 (il, ”dag”). Tecknen här klargör inte, de syftar bara till att dra uppmärksamheten till sig.

Givetvis är det här bara några få exempel och vi kan inte säga så mycket mer om dem. Men jag har ändå känslan att kinesiska tecken i koreanska på något sätt sitter på flera stolar samtidigt. De är associerade med Koreas förflutna, med formellt språk men också med de utländska språken kinesiska och japanska (jag såg en affisch för en japansk studentförening som var i princip likadan som den för kinesiska ovan). Dessutom används de som en rent grafisk effekt i rubriker och reklam, där homofona men heterografa sino-koreanska morfem kan bli till ordvitsar (t.ex. shin 神, ”gudomlig” istället för shin 新, ”ny” i ”shin hakgi” [學期], ”ny (gudomlig) termin”).

Att bara de enklaste tecken används i exempel i den sista kategorin är inte konstigt: svåra tecken kan stöta bort vissa läsare och potentiella köpare. För det är nog otvivelaktigt sant att läskunnigheten i kinesiska tecken har minskat i Korea i och med att tecknens användning har minskat. Detta kan också delvis förklara att tecknen idag för många Koreaner verkar vara associerade med grannlandet Kina snarare än med deras eget språk och kultur. Kunskaper i modern kinesiska har ökat ökat samtidigt som kunskaper i koreanska skriven med kinesiska tecken minskat.

Men eftersom de sino-koreanska orden är vid god vigör i det koreanska språket, alla förändringar i skriftsystemet till trots, kan de inte bli helt utländska heller. Vad vi får istället är sino-koreanska meningar som delvis koreaniseras genom att skrivas med hangeul, som i tunnelbanan, eller kinesiska förenklade tecken som koreaniseras genom att användas för att skriva det koreanska språket, som på affischen. Tecknen verkar ständigt dragna mellan flera poler, av vilka några är Koreas traditionella elitkultur, det moderna kinesiska språket och reklambranschen.

Givetvis finns ytterligare en viktig faktor: den forna kolonialmakten Japan. Jag kan inte säga mycket om hur kinesiska tecken i Korea uppfattas i förhållande till japanska språket, men jag misstänker att en anledning till att tecknen minskat så i användning i Korea under efterkrigstiden har med det japanska kolonialväldet att göra. Väldigt många sino-koreanska ord är i själva verket lån från japanska som kom in i språket under första halvan av 1900-talet, då Korea var provinsen Joseon i det japanska imperiet. Dessa ord skrivs likadant på koreanska och japanska men uttalas enligt respektive lands konventioner för läsning av kinesiska tecken. Nedan är en lista på ord jag misstänker kommer från japanska, då jag sett dem även i japanska sammanhang men inte i kinesiska:

gonghang 空港 ”flygplats” (jfr. kin. jichang 机场).

tapseunggu 踏乘口, ”gate (på flygplats)” (jfr. kin. dengjikou 登机口).

jadongcha 自動車, ”bil” (jfr. kin. qiche 汽车).

jajeongeo 自轉車, ”cykel” (jfr. kin. zixingche 自行车 och jiaotache 脚踏车). Jag skulle gärna vilja veta om det ovanliga uttalet geo för ”fordon” (車/车) i det här ordet är ett fonetiskt lån från japanska (och alltså inte representerar tecknet i fråga uttalat enligt koreansk konvention). Jag har frågat runt men inte fått något svar, och jag kan ingen japanska. Om någon vet, var vänlig berätta det för mig.

Kanske kan exempel som de japanska ”lånen” ovan (som jag inte dubbelkollat!) delvis förklara att koreanerna efter kriget gärna ville avlägsna sig från den kinesiska/japanska skriften och gå sin egen väg.

Å andra sidan – detta blir det sista för idag – existerade det redan innan Japans annektering av Korea en väldigt tydlig medvetenhet om att äktkoreanska och sino-koreanska var helt olika saker, och det gjordes medvetna litterära försök att skriva enbart på äktkoreanska, givetvis av folk som också var flytande i koreansk klassisk kinesiska (hanmun). Ett exempel på den knivskarpa gränsen som tidigare existerade mellan sino-koreanskt och äktkoreanskt, och som nu faktiskt blivit lite otydligare i och med att allt skrivs med hangeul, är namnen på de individuella kinesiska tecknen i Korea.

Som bekant identifieras ett tecken och tillhörande morfem i kinesiska genom att man ger ett oftast tvåstavigt representativt exempel på ord där tecknet i fråga används. Xiu, ”att vila”, identifieras som xiuxi de xiu 休息的休, ”xiu som i vila”. På koreanska identifieras (så vitt jag vet) alla kinesiska tecken genom att de kvalificeras med en äktkoreansk synonym. Tecknet ovan, som på kinesiska uttalas xiu och på koreanska hiu heter därför swil hiu, ”vilande hiu”. Gränsen mellan äktkoreanskt och sino-koreanskt är således knivskarp, och det var därför inte svårt att vända sig mot det som ett främmande element i språket. Man kan dock tycka att det var mindre främmande än det verkade. Sino-koreanska är fortfarande en produktiv del av det koreanska språket och många ord används nog utan att alla är medvetna om att de ens är sino-koreanska.

I ett referat av en amerikansk sedelärande berättelse, som vi kan strunta i, skriver Wang:

Så sa den här personen: på min lektion ska jag bara berätta en sak för er. När jag sagt vad jag har att säga så är hela kursen över… Trots att det bara var en mening, så blev den ihågkommen av alla, och skulle komma att tjäna dem livet ut, så att de aldrig skulle vara arroganta och upplåsta mer. Samtidigt som föreläsaren lät dem höra: You are an asshole! så skrev han orden på svarta tavlan, skakade av sig kritdammet, sträckte på sig och gick ut. Det ska till Peking-slang för att översätta denna mening: 你是个傻x！

Ska Wang Xiaobo få sista ordet?

Jag blev mycket glad när jag fick Wang Xiaobos essäer i julklapp. Jag har tidigare skrivit lite om Wang Xiaobos novell Guldåldern, och nu när jag börjat läsa hans essäistik märker jag att kulturrevolutionen är ett vanligt tema även där. Ett annat tema som är gemensamt för många av essäerna är intellektuellas roll i Kina och i Väst.

I en essä med titeln Chenmo de daduoshu 沉默的大多数 (Den tysta majoriteten) skriver Wang om den makt som behärskandet av vissa diskurser innebär. Detta kontrasteras med det stora flertalet människor, som inte har några uttrycksmöjligheter alls och därför ofta är osynliga.

Wang berättar en anekdot från sin tid som ”intellektuell ungdom” (zhiqing 知青) utskickad på den yunnanesiska landsbygden under kulturrevolutionen. Vid ett tillfälle hamnar en student (möjligtvis Wang själv) i gräl med en lokal försäljare, eftersom studenten försökt smita undan med att betala för lite för varan han ville köpa. Försäljaren blir ursinnig och vill skälla ut studenten, men vet inte vad han ska säga. Efter intensiv tvekan får han till slut ur sig: ”Men! Det där går inte! Tänkande! Bekämpa sin egoism och kritisera revisionismen!” (哇！不行啦！思想啦！斗私批修啦！) Studenterna garvade åt gubbens tafatta försök att bemästra den officiella politiska diskursen.

Jag tycker det här exemplet är väldigt väl valt för att illustrera Wangs tes, men det är inte därför jag tar upp det här. Bakgrunden till grälet är nämligen att studenterna har ansett sig diskriminerade på den lokala marknaden här på landet, och tvingats betala överpris:

För tjugo år sen var jag i Yunnan som intellektuell ungdom. Om man bortser från att vi klädde oss förhållandevis rent och hade förhållandevis ljus hy, så är frågan varför lokalbefolkningen behandlade oss som de gjorde en svår nöt att knäcka. Jag tror att de tog oss för personer från etablissemanget och att de måste använda etablissemangets språk för att kommunicera med oss; åtminstone hade de den uppfattningen när vi först åkte ut dit. Det här var såklart ett missförstånd, men inget att irritera sig på. Dessutom fanns det ett irriterande missförstånd: de trodde att vi var rika, och när det samlades till marknad gjorde de allt för att få oss att betala höga priser. Så när vi köpte saker var vi alltid tvugna att betala två eller tre gånger pengarna.

Därför började studenterna tänka ut knep att lura till sig varorna på marknaden till billigare pris, vilket ledde till det ovannämnda grälet. Det jag tyckte var kul var dock att de intellektuella ungdomarna i Yunnan helt enkelt var laowai, tilltalade på ett annat språk och tillskrivna en massa egenskaper de aldrig haft en aning om att de hade.