Gadamer.

Nothing is so strange, and at the same time so demanding, as the written word. Not even meeting speakers of a foreign language can be compared with this strangeness, since the language of gesture and of sound is always in part immediately intelligible. The written word and what partakes of it – literature – is the intelligibility of mind transferred to the most alien medium. Nothing is so purely the trace of the mind as writing, but nothing is so dependent on the understanding of mind either. In deciphering and interpreting it, a miracle takes place: the transformation of something alien and dead into total contemporaneity and familiarity. This is like nothing else that comes down to us from the past. The remnants of past life – what is left of buildings, tools, the contents of graves – are weather-beaten by the storms of time that have swept over them, whereas a written tradition, once deciphered and read, is to such an extent pure mind that it speaks to us as if in the present. That is why the capacity to read, to understand what is written, is like a secret art, even a magic that frees and binds us. In it time and space seem to be superseded. People who can read what has been handed down in writing produce and achieve the sheer presence of the past.

Hans-Georg Gadamer (övers. Weinsheimer och Marshall).

Lite mer om tecken:stavelser.

För ett tag sedan skrev jag ett inlägg om förhållandet mellan stavelser och tecken i kinesiskan. Nu har jag lärt mig lite mer och tänkte därför komplettera lite.

I sin bok Rewriting Early Chinese Texts, som handlar om kinesiska texter från andra halvan av första årtusendet f. Kr. som hittats vid arkeologiska utgrävningar, skriver Edward L. Shaughnessy om hur Kong Zi 孔子 (Konfucius) på den tiden kunde skrivas (med en antik variant av) 孔 med ett litet =-tecken instucket.

= (som ser ut som siffran två skriven på kinesiska: 二) betydde ofta att tecknet skulle läsas två gånger. Så om en text löd Qinren wang Chu, Churen wang Qin 秦人往楚，楚人往秦 ”Folk från Qin reste till Chu, folk från Chu reste till Qin” (exemplet är hypotetiskt och kanske inte ens idiomatiskt, vad vet jag) så kunde det andra Chu 楚 ersättas med ett =. Man får tänka bort kommatecknet, som inte fanns på den tiden (även om man faktiskt hade en sorts skiljetecken på den tiden också).

Men i exemplet med Konfucius så stod det inte skrivet Kong 孔= i betydelsen Kong Kong 孔孔. =-tecknet var skrivet inuti tecknet Kong 孔, och vad som avsågs var att bara en del av det tecknet skulle läsas två gånger; i det här fallet den vänstra delen zi 子, med resultatet Kong Zi 孔子, Konfucius.

Först och främst kan vi dra slutsatsen att 1:1-förhållandet mellan tecken och stavelser i fornkinesiska absolut inte var självklart, eller den slutsatsen har ju redan dragits, men nu vet jag om det.

Vad jag tycker är ännu mer fascinerande är dock att själva tecknet på den tiden verkar ha varit mycket mer hmm poröst än vad det är idag. Intuitivt tror jag att en läsare av kinesiska idag ser tecknet Kong 孔 som en absolut enhet, en grafisk form sammankopplad med ett uttal och en innebörd, som endast medveten reflektion kan bryta upp i delarna 子 och 乙. En läsare av fornkinesiska verkar dock ha förväntats att dissekera tecknen vid vanlig läsning, och en textförfattare hade mycket större friheter att manipulera skriften som han ville.

Detta är givetvis inget nytt. Låntecken (jiajie 假借) var väldigt vanliga i forntida texter. Och existensen av många självständiga stater möjliggjorde stor regional variation, både grafisk och språklig (dialektal: grammatik och ordförråd).

Skriften var lika levande och flexibel som talet, och synen på språket som fixt, normerande och förtryckande för det talande subjektet (”Jag har bara ett språk, och det är inte mitt.” – Derrida) blir genast väldigt historiskt betingad. Samtidigt bevisas också dess giltighet för vår samtid, eftersom den moderna kinesiska skriften verkar fungera helt annorlunda. Varje tecken har en (i få fall flera) standardiserad form, och två tecken är strikt åtskilda i tryck och upptar en lika stor ruta var.

Endast i vissa ordvitsar tillåts läsaren röra sig fritt mellan vad jag i brist på annat tvingas kalla den subgrafematiska nivån och den supragrafematiska. (Det enda exemplet jag kan komma på råkar vara även det vara 500 år gammalt och innefatta en läsning av 妙 som 少女, men det beror nog på att jag inte kan något om kinesisk humor.) Dessutom har också varje tecken ett standardiserat uttal. (Vissa tecken har flera, men man försöker från officiellt håll göra sig av med dem. Min IME rättar shuifu till shuofu för 说服.)

Detta gör att den gamla sanningen (?) att de kinesiska tecknen skulle överbrygga dialektskillnader i den totala makten och det totala informationsflödets samhälle inte (längre?) stämmer: tecknen är så förknippade med sitt officiella mandarinuttal att en någon som vill skriva ett facebook-inlägg eller ett SMS på dialekt antagligen väljer att använda tecken vars mandarinuttal ligger nära det önskade dialektala uttalet, utan att tecknen för den sakens skull är de etymologiskt korrekta. Bandet mellan tecknet och dess standarduttal är för starkt.

Med risk för att underminera min egen argumentation och dessutom verka långrandig så måste jag ändå säga att vanan att ge ett ord en ny grafisk representation efter att dess uttal förändrats till oigenkännlighet också är lika gammal som den kinesiska skriften, men jag är övertygad om att uttalet har en större kontroll över skriften nu än tidigare, och att detta också betyder, precis som Derrida sa, att talet också är en skrift (i den väldigt negativa betydelse som den europeiska fonocentrismen gett det ordet).

Kinesiska författare och utländsk sinologi.

I nummer 43 (1998) av den viktiga utlandskinesiska kulturtidskriften Jintian 今天 (Idag) får en grupp kinesiska författare frågorna:

Lägger du vikt vid hur [utländska] sinologer ser på dina böcker? Är deras synpunkter viktiga?

Här är några av de drygt 40 svaren:

Yu Jian 于坚: Jag betraktar deras synpunkter på samma sätt som jag betraktar en högstadieelevs personliga åsikter om mina böcker. Men sinologerna vet att de trots att bara har ett skolbarns nivå ändå av de där ”intellektuella skribenterna” i Kina kan vänta sig att bemötas som professorer.

Lü Dean 吕德安: Det är verkligen inte viktigt, sak samma.

Li Xiaoshan 李小山: Sinologer liknar cheferna för multinationella företag; de vill bara ta tillfället i akt att komma till Kina för att håva in pengar.

Huang Fan 黄梵: Jag lägger ingen vikt vid det, deras intelligens är uppenbarligen otillräcklig. De är inte tillräckligt bra för att ta del av deras inhemska litteraturdebatt, och drar istället ihop några spektakel om utländsk litteratur.

Xia Shang 夏商: En ”sinolog” liknar en kines som sjunger italiensk opera. Givetvis kan de inte få det att ”låta rätt”.

Zhao Bo 赵波: De är oviktiga. Sinologer är bara folk som lever av att kritisera andra (om det de säger är rätt eller inte är sak samma). De vill bara håva in lite kapital för sin egen försörjning.

Shen Dongzi 沈东子: Normalt sett har en sinolog samma grad av förståelse för kinesisk litteratur som en kinesisk litteraturstudent i sitt andra år på universitetet.

Li Xiuwen 李修文: De är ett gäng idiotfittor dumskallar (一群傻X).

Li Sen 李森: Jag lägger ingen vikt vid det, de är oviktiga. Att de där lismande sinologerna tillåts vara förbundsmedlemmar är skamligt. Plötsligt kom idén om kulturkolonialism mig till minnes.

Liu Ligan 刘立杆: Sinologerna är hundskit, de som bryr sig om sinologerna är hundar.

Ett tecken för två stavelser.

Grammatologiska principer i kinesiskan
Jag läste lite i Qiu Xiguis 裘锡圭 bok som i engelsk översättning heter Chinese Writing och handlar om den kinesiska skriftens struktur och utveckling. I en fotnot diskuterar Qiu några forntida inskriptioner där den kinesiska skriften verkar användas på ett sätt som är radikalt annorlunda än vad vi är vana vid. I modern (och äldre) kinesiska står ett skrivet tecken så gott som alltid för en talad stavelse, som också oftast är ett morfem. Ett par undantag finns, då ett tecken (儿, 子) står för ett morfem som reducerats i tal och inte längre utgör en full stavelse. Detta bör dock bäst ses som ett fall där skriftens utveckling inte hängt med talets – man skulle kunna skriva huar 画儿, ”målning” med ett tecken istället för två, om man gjorde det distinkt från 画, ”att måla” (eller, som många gör, använda samma tecken för båda betydelserna/uttalen).

Misslyckade försök
Säkert är att försök att frångå principen en stavelse-ett tecken konstant misslyckats. Ett tidigt exempel är tecknet 圕 från början av 1900-talet, tänkt att ersätta 图书馆 (traditionella tecken: 圖書館) och precis som de tre tecknen uttalas tushuguan, ”bibliotek”. Den stora ordboken Hanyu da cidian 汉语大词典 sorterar det tecknet under de tre uttalen, tu, shu och guan men inte under tushuguan, medan min kinesiska ordbehandlare sorterar det under tuan. Detta exempel visar att det i modern kinesiska är otänkbart att ha ett tecken för flera stavelser. (Senare under 1900-talet gjorde kommunisterna liknande försök och lanserade enteckensvarianter för 主义, ”-ism” etc.)

Underliga forntida inskriptioner
Nu skriver dock Qiu Xigui att ett par tecken i forntida inskriptioner just verkar vara av 圕-typ. Ett exempel är det ord som idag uttalas fenghuang och betyder ”fenix”. Det har antagligen under hela den kinesiska historien varit ett tvåstavigt morfem. Det vill säga, även i forntiden bör folk ha sagt (något som avlägset liknade) fenghuang och aldrig bara feng eller huang när de pratade om fågel fenix. I en inskription som verkar handla om den fågeln används dock inte de forntida motsvarigheterna till det moderna fenghuang 凤凰 (鳳凰) utan bara ett tecken bestående av fan 凡 (precis som i det moderna tecknet) med xiong 兄 inuti. Uttalet av det senare tecknet var i fornkinesiska inte helt olikt uttalet av 皇, som finns i det moderna huang 凰 och idag också uttalas så. Tecknet [凡兄] ska då, enligt vissa forskare, stå för det tvåstaviga ordet fenghuang, ”fenix” och således vara ett exempel på att den kinesiska skriften i sitt tidigaste skede inte strikt följde principen en stavelse-ett tecken utan i syfte att vara mer koncis kunde nöja sig med ett tecken för åtminstone två stavelser, om de var del av samma ord.

Modern debatt om den kinesiska skriften
Detta kan verka vara av enbart historiskt intresse men faktum är att det är mycket relevant för en långtgående debatt i västerländsk sinologi och kinesisk lingvistik om den kinesiska skriftens natur. Flera gånger under de senaste hundra åren har röster höjts för att den kinesiska skriften är något radikalt annorlunda än den alfabetiska skriften. Om jag inte missminner mig argumenterade Bernhard Karlgren i några av sina 1920-talsartiklar mot uppfattningen hos vissa av hans kollegor att den antika kinesiska litteraturen (vars stil influerade skriven kinesiska i tvåtusen år) egentligen var en sorts referat och inte en relativt trogen återgivning av den tidens talspråk.

Något senare, under 1940-talet, rasade en debatt mellan Herrlee Glessner Creel och Peter Alexis Boodberg, där den förre menade att den kinesiska skriften i första hand inte var en nedteckning av ljud utan av idéer, något han motiverade med att föreslå att vissa av de tecken som senare analyserats som bestående av en semantisk och en fonetisk del från början varit sammandragningar av två tecken som tillsammans skrivit ett tvåstavigt ord. Trots att Creels argument inte alls hade samma faktiska basis som Qius fenghuang, gav han uttryck för samma tanke. Creels teori om den kinesiska skriftens ideografiska natur blev dock väldigt brutalt nergjord av Boodberg, som övertygande visade att det under den kinesiska antiken fanns väldigt starka band mellan skriften och ordens uttal snarare än deras innebörd. (Boodberg framförde också en intressant teori om de så kallade binomens – dieyun 叠韵 – ursprung som jag dock inte ska diskutera här.)

På senare tid har argumentet att den antika litteraturen var långt skild från talet återigen framförts av t.ex. Victor Mair, som använder det för att hävda att den kinesiska skriften är dåligt anpassad för att nedteckna talat språk och att den borde ersättas med ett alfabet. Från en motsatt ståndpunkt har Shen Xiaolong 申小龙 – med stöd för en konstig passus i Saussures Cours de linguistique générale där de kinesiska tecknen nämns – också argumenterat för att de kinesiska skriften är något väsensskilt från vårt alfabet och en del av det unika i den kinesiska kulturen. Personligen är jag både bestämd motståndare till att reformera den kinesiska skriften i riktning mot ett alfabet (och trygg i min tro att det aldrig kommer ske) och beundrare av vetenskaplig stringens (som jag finner hos Boodberg, Mair och Qiu men saknar hos Creel och ibland även Shen). Hursomhelst är forskningen om den kinesiska skriftens tidiga historia mycket intressant och också relevant för samtida språkpolitik.

Tidskrifter.

Jag har hittat hemsidorna för de viktigaste sinologiska tidskrifterna listade i Wilkinson (Chinese History: A Manual) och lagt dem i en fin bokmärkesmapp. Det fick mig att minnas min tid i extremvänstern: alla dessa små sällskap, sin specialiserade utgivning och improviserade hemsidor. Ibland har de till och med vid första anblicken oklara förkortningar. Kolla JSYS eller Journal of the Society for Ming Studies.

Nu vill jag helst prenumerera på allihopa, men ett snabbt överslag ger en kostnad på kanske tio tusen kronor om året. Det har jag inte råd med. Tur att det finns bibliotek?